”Världen enligt Rosling” bygger på folkbildaren och läkaren Hans Roslings böcker och föreläsningar och har dramatiserats av Rasmus Lindberg. Den vänder sig till elever i högstadiet och gymnasiet, men under våren 2021 ges även offentliga föreställningar.
– Föreställningen börjar på samma sätt som boken: Världens ledare, storföretagschefer, journalister och allmänhet har en felaktig bild av hur världen ser ut. Sen visar vi vad som leder uppåt istället för nedåt, säger regissören Ragna Wei.
Hon fick Roslings böcker av sin man för några år sedan, och fascinerades:
– Hans Rosling pratar utifrån ett helhetsperspektiv. Det är som att världen förändras runt en när man läser, man lyfts upp och kan anta ett perspektiv där man omfattar hela världen i sin analys.
Den insikten tog hon med sig i arbetet med föreställningen:
– Materialet hade kunnat göras rakt upp och ner som en föreläsningsteater. Men det här omvälvande, en sorts tro på människans skaparkraft och förmåga, tycker jag också har mycket gemensamt med konsten. Att man tror på människans förmåga att skapa, som att skapa upplägg som leder till positiv utveckling, eller skapar konst och teater.
Hon ville därför bygga upp ett omslutande och föränderligt rum, och arbeta med en form som tar till sig teaterns förvandling.
Rummet består av fyra stora projektionsväggar i tyg. Publiken sitter längs långsidorna och golvytan i mitten utgör scenen.
– Det handlar om att förändra folks syn, att världen inte blir sämre, den blir faktiskt bättre. Vi har till exempel lyft 200 länder ur armod. Rosling har gjort det lättillgängligt med grafer och bubbeldiagram. Vi försöker också att med enkla medel förstå de här svåra sakerna. Det använder vi både publik och projektioner till, säger skådespelaren Nora Bredefeldt.
De tre skådespelarna befinner sig på scenen under hela föreställningen – och är alla Rosling.
– Publiken sitter väldigt nära. Det blir aldrig så att publiken är någonstans där jag ser några glasögon som blänker till, vi ser dem i ansiktet hela tiden. Jag tror att det tilltalet slår omkull upplevelsen att teater är något långt borta. Jag tror att det är bra för ungdomar att vara med om, en omvälvande upplevelse, berättar Nora Bredefeldt.
– Närheten är effektiv när man möter en ung publik, och det direkta tilltalet. Det är väldigt fantasispäckat och det händer mycket, inflikar Ragna Wei.
Hon säger att Hans Rosling brukade avsluta sina föreställningar med att sluka svärd, just för att visa att det omöjliga är möjligt.
– Vår fantasifulla och föränderliga teaterform är också ett sätt att säga att saker kan förändras och att allt är möjligt. Och din vilja och fantasi sätter gränser för hur du anser att det är möjligt att förändra världen, berättar Ragna Wei och tillägger:
– En viktig poäng tycker jag är att den långsamma utveckling som sker i positiv riktning aldrig blir förstasidesnyheter. Men vi måste se att något vi har gjort faktiskt funkat. Då kan man som politiker motivera positiva satsningar och säga: Titta, på tio år har vi hunnit göra detta, nu gör vi det här de kommande tio åren.
Den största utmaningen för skådespelarna har varit att få fram känslor av kött och blod i berättelsen av en faktabaserad text.
– Rosling går igenom hela känsloregistret, det är väldigt emotionellt. Man kan säga att hela känslospektrat i ”Hedda Gabler” och ”Ett dockhem” finns där i hans föreläsningar, men det är inte så transparent för skådespelare att få tag i, säger Ragna Wei.
Nora Bredefeldt håller med:
– Jag vill gärna dra åt det emotionella, egentligen bara i de spelscener vi har, men vi kan också använda känsloregistret i diagrammen för att visa hur det ser ut.
Bakom varje siffra finns en människa. Det är något som Ragna Wei vill lyfta fram:
– Hans Rosling förenar statistiken med de människor, de öden, som ligger bakom. När han ser kurvorna gå uppåt vet han vad det handlar om. De där hundra kvinnorna behövde inte föda sina barn med komplikationer, utan kunde åka till ett sjukhus med utbildad personal. Barnen vaccinerades och kunde gå i skola. Han använder siffror för att kunna greppa hur jordens befolkning har det. Hur människorna har det blir därför emotionellt, allt från upprörande till bubbel av iver och glädje.
– Det vi ser i slutet på grafen är livsförändrande. Det tycker jag är så fint, och det vill vi komma åt i föreställningen.