H C Andersens snödrottning pyntad med fyrverkeri

Kan det finnas något lämpligare än att spela H C Andersens Snö-drottningen på en utomhusscen mitt i smällkalla vintern?
Knappast, tänker jag när kylan nyper i tårna och kryper genom sittunderlaget upp i skinkorna.
Det är ju själva essensen av den kyla som Kaj (Anton Raukola) får uppleva när han rövats bort till Snödrottningens borg i den kalla nord. Han har rövats bort sedan han fått en skärva i ögat från Snödrottningens spegel som gör att man bara kan se det onda och hemska i världen. Skärvan fryser Kajs hjärta till is och Snödrottningen kan därmed ta honom. Men barndomsvännen Gerda (Nettan Öhrvall) bestämmer sig för att rädda Kaj och ger sig ut på en farofylld resa.
Karaktärerna är snabbt uppski-ssade i sagan och på scenen,
rollerna är tydliga med kråkan som skvallercentral och berättare, den oskuldsfulle pojken Kaj som råkar illa ut och den trofasta vännen Gerda som till sist räddar honom - även om hon leds på villovägar av en trollgumma och hotas till livet av rövare som är snabba att vifta med kniven.
Snödrottningen spelas med en lagom dos manisk ondska av Anna Azcarate. Och Hakim Jakobsson gör en rätt skön kråka. Pia Suonvieris performance är också värd att lyfta fram - där Gerdas drömska tillvaro hos trollgumman blir träffsäkert och surrealistiskt gestaltad. Det är lite Alice i Underlandet-känsla över performancedelarna.
Här och var blir berättandet dock lite rapsodiskt och insatserna på scenen är av varierande kvalitet. Men på det hela taget är det en småtrevlig familjeföreställning som pyntats med fyrverkerier av pyroteknikerna från universitetet - något som gör varken från eller till för historien, men är kul att titta på.