Glädje och sorg hand i hand
Tant Blomma av Kristina LugnRegi: Rasmus LindbergI rollerna: Therese Lindberg och Maja RunebergNorrbottensteatern, LuleåTisdag 3 februari
Foto: Anders Alm
Medan Gugge mest är ledsen och trött är Tant Blomma entusiastisk - i alla fall till en början. Hon ser framför sig att kvällen på dansrestaurang ska sluta i ett härligt tête-a-tête med en lämplig kavaljer, som sedan ska kunna bli en potentiell livskamrat. Tant Blomma är nämligen enastående ensamstående, och hennes torra rosenbuskar har inte vattnats sedan Farbror Ture flyttade till Mjölkudden med en Lena.
Men snart börjar rollerna förändras. Gugges mamma fastnar i hissen och Gugge får trösta sig själv när Tant Blomma måste vattna sina älskade pelargoner. När däremot Rut ringer och ställer in kvällens aktiviteter är det Gugge som får ta på sig vuxenrocken och trösta Tant Blomma så gott det går.
I Kristna Lugns pjäs skyls tragiken med glättighet. Emellanåt låter Lugn svärtan titta fram, naken och desperat. För vare sig man är ett litet barn, en ensam tant eller helt enkelt någon annan, kan den där känslan av att vara maktlös infinna sig. När ens öde plötsligt ligger i någon annans händer och allt man kan göra är att vänta. Men hur länge orkar en människa vänta? På kärleken, tryggheten och framförallt glädjen?
Gugge och Tant Blomma försöker låtsas att de orkar. De skrattar och dansar - tempot blir vildare och vildare - innan allt slutligen utmynnar i en sorts klimax.
I början tycker jag att det blir närmast hysteriskt och en smula överspelat. Men efterhand vänjer sig öronen vid allt väsen, och man skymtar de dova, melankoliska tongångarna som löper parallellt. Therese Lindberg gör en underbart galen tant och Maja Runeberg en fantastiskt levande baby.
När applåderna rungar känns det faktiskt just som att glädjen och sorgen behöver varandra som pendyl och pendang, men den känsliga balansen däremellan får aldrig rubbas. Skulle något sådant hända behöver vi alla en tröstande famn.
Så jobbar vi med nyheter