Inför premiären av ”Den tatuerade änkan” råder full aktivitet i teaterhuset i Luleå – inte minst i ateljén. På borden ligger vackra tyger i olika färger tillsammans med skisser, trådrullar, nålar och måttband. Några av de färdiga kostymerna hänger på provdockor i väntan på de sista justeringarna.
Karin Sundvall har jobbat med kostym för tv, film och teater sedan 1980-talet, efter utbildningen på Beckmans i Stockholm.
Intresset för textil kom tidigt. Redan i syslöjden på Bergviksskolan i Luleå på 1970-talet väcktes hennes lust att skapa.
– Jag sydde och stickade och allt det där, och visste vad jag ville hålla på med redan som ung, berättar hon.
I tonåren tillbringade hon några somrar hos den finska textilkonstnären Elsa Montell-Saanio och hennes familj i Rovaniemi.
– Jag blev så inspirerad, konstnärligt. Hennes man var fotoprofessor och en av döttrarna silversmed. Det var en väldigt kreativ miljö som gav mig enormt mycket.
Karin Sundvall utbildade sig på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna och på Konstlinjen i Sunderbyn. Parallellt, redan i 18-årsåldern, började hon göra kostym och scenografi på Lule Stassteater tillsammans med arkitekten Åsa Acking.
– Vi växte upp under en tid då kulturlivet blomstrade i Luleå. På 1970-1980-talet var det kreativt och öppet, med bland annat teaterns ungdomsförening och filmstudion för unga.
Efter Beckmans har det rullat på med filmer, tv och teater. Hon har även arbetat i Norrbotten många gånger. Senast var 1997 då hon gjorde ”Ropandes röst” med Martin Lindberg, som också regisserar denna gång.
Karin Sundvall gjorde även kostymerna till Lars Molins originalversion av ”Den tatuerade änkan”, filmen från 1988.
– Jag blev jätteglad när jag fick frågan om att komma hit nu. Den föreställningen betyder så mycket för mig.
Lars Molin är den regissör som hon har arbetat mest med genom åren. De gjorde allt från klassiker som ”Potatishandlaren”, ”Duell i gryningen” och ”Midvinterduell” till större produktioner som ”Ivar Kreuger” och ”Kejsarn av Portugallien”.
– Han hade ett oerhört förtroende för oss i alla yrkeskategorier. Han tvivlade aldrig på mitt kunnande eller mina idéer, men han älskade att vara med när vi hade kostymprovning på skådespelarna. Det kunde ta fyra, fem timmar. Han tyckte att i den situationen när en skådespelare provade kläderna, när vi pratade om kostymen och vad de betydde för skådespelaren, fanns en öppenhet och sårbarhet där han fick komma in. Han fick komma nära. Jag tror att han såg den möjligheten för sig själv.
Hon skrattar lite och fortsätter:
– Sen var han en otrolig historieberättare. Han pratade och berättade, emellanåt fick jag säga att du får du vara tyst, nu ska jag säga något. Vi blev ett team, ett tajt gäng, det var en fantastiskt rolig tid, kreativt och med bra stämning. Det var väldigt fint.
Varför har han betytt så mycket för dig?
– Mycket för att jag fick blomma. Att få möta och se andra kollegor ute i Europa som gav mig en inblick, det var spännande. Det var inte särskilt ofta, men det är roligt att ha varit med om det. Men även de mindre produktionerna, som ”Midvinterduell”, var mycket givande. Jag upplevde att han tyckte mycket om skådespelarna som han arbetade med, och de tyckte mycket om honom och hans sätt att arbeta.
Karin Sundvall har behållit sin kärlek till de textila materialen:
– Det här med textur och struktur, det är speciellt. Jag har provat andra material som metalltråd, silvertråd, trä och rötter, men jag kommer alltid tillbaka till det textila.
Hon gläds åt att den textila konsten har fått en annan status på senare år. När hon gick på konstlinjen i Sunderbyn fanns inte textil med på schemat.
– Vi var ett gäng tjejer som kämpade för att textil skulle bli erkänt som en del av konstlinjen, men det satt långt inne. Tre män var lärare och de var måttligt intresserade. Men vi lyckades få till det.
När hon gick utbildningen i Stockholm var hon övertygad om att hon skulle återvända till Luleå.
– Men jag insåg att om jag ska kunna arbeta i det här yrket måste jag kanske bo i Stockholm.
Efter 40 år känner hon fortfarande samma lust till sitt yrke.
– Vi som jobbar med teater och film är i ett konstnärligt, kreativt sammanhang. Vi arbetar mot ett gemensamt mål där jag är en del av det.
Plötsligt kommer skådespelaren Roger Storm ut från repetitionerna med sin slips i handen och säger: ”Karin, kan du fixa så jag kan rycka slipsen, det tar sån tid.”
– Jag fixar det, säger Karin Sundvall och tillägger att västen är försedd med kardborre.
– Nu börjar det, nu får vi byta ut det som inte upptäcktes från början. Inom filmen stannar kameran medan de byter om och sminkas, men här måste det gå snabbt att byta.
Karin Sundvall har varit i Luleå sedan i september och har passat på att åka runt en del i länet. Hennes släkt på mormors sida är från Tornedalen, pappan växte upp utanför Kalix.
– Förra helgen hälsade jag på min mammas syster, 95 år gammal, i Kukkola. Vi åt surströmming ihop, moster Eva och jag. Det var jättefint.