En varm, intelligent och hjärtskärande tolkning
Anna, Hanna och Johanna av Marianne FredrikssonRegi: Judith HollanderScenograf: Sven DahlbergI rollerna: Michael Engberg, Rebecca Hayman, Lisbeth Johansson, Bo G Lyckman, Veronica Kurba, Agneta Ahlin, Pär MalmströmSagateatern, BodenFredag 20 mars
Michael Engberg och Veronica Kurba i "Anna, Hanna och Johanna". Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye
Men. Trots denna komprimerade version av svenska folkets historia är resultatet inte alls oävet.
Och förresten tjänar det mest som en slags bakgrundsskiss för pjäsens karaktärer. För det viktiga är förstås dessa tre kvinnoöden. Hannas, Johannas och Annas, för att ta dem i rätt ordning - men även Hannas mor och Annas dotter Maria. Fem generationer starka, beslutsamma kvinnor som brottas med samtidens frågor - men också med de eviga frågorna.
Männen må reduceras till staffagefigurer på scenen, men inte desto mindre märks deras påverkan på kvinnornas karaktärer. De står ofta bakom både lycka och olycka.
Där sitter Anna vid sin mors dödsbädd och försöker bena ut dessa kvinnoöden. Hon är utlämnad till sig själv, men lyckas ändå skapa sig en bild av vad som binder dessa kvinnor samman över generationsklyftorna. "Hur ska man förhålla sig till sin mor utan att förneka hennes rikedom eller offra sig själv" frågar hon sig.
Pjäsen glider i och ur generationerna och skådespelarna tar över varandras karaktärer som stafettpinnar. Det är ett briljant grepp. Lägg så till en enkel men flexibel scenografi och ständigt kreativa överraskningar så förstår ni.
Judith Hollanders Anna, Hanna och Johanna är en varm, intelligent och hjärtskärande tolkning av Fredrikssons roman och framförallt teater när den är som bäst.
Så jobbar vi med nyheter