Sven Wollter kommer långsamt nerför läktartrappan i Cyrano de Bergeracs skepnad, sjunger Frank Sinatra-låten My wayoch det är precis så kvällen blir. Sven Wollters anger riktningen och det bär åt rätt håll denna fina söndagskväll.
Samtidigt är det också så många andras kväll. Här släpps skådespelarna fria och får visa sidor som vi inte sett när de uppträder i sina mera tuktade, regisserade roller.
Här får vi se Per Anderssons komiska förmåga och Filip Lithner i en obetalbar polisroll när han ingriper mot denna föreställning för hemlösa. När det samlas till möte för de som har det sämst ställt måste det vara något olagligt. Tallhamn samspelar in sin övertydliga polisroll med publiken på rätt sätt.
Och det är klart att polisen måste ingripa för här byter ju Wollter finkostymen med vit skjorta mot en knallröd och förklarar att det är just den färgen han tycker om. Han är också så nöjd över att Linda Wincent sjunger Talkingabout revolution och inte om evolutionen.
Det här är en kabaré som funnit sin form under en eftermiddags repetition. Visst måste det ibland kikas i manus, men vad gör det när allt blir en så fin föreställning. Det är en uppvisning av yrkesskickliga skådespelare, erfarna och nya. Till de senare hör Adam Randle, en teaterelev som framför en imponerande monolog i form av en dikt av Kent Andersson om kärlek.
Och så musiken, levande akustisk musik och då kanske främst Görel Särs på dragspel. Hon spelar som en hel orkester och härligast blir Säkkijärvenpolkka. Då har publiken svårt att låta bli att stampa takten.
Inträdet var fritt till denna kabaré och det var synd att det fanns en del tomma platser i salongen. Ni vet inte vad ni gick miste om för så här roligt har vi inte haft på Norrbottensteatern sedan Carin Mannheimer-pjäsen I sista minuten.
Tyvärr gick recensenten miste om godbitarna i andra akten för att hinna skriva denna recension.