Det gör han med gott samvete och ett rejält 35-årsfirande med berättarföreställningar på Lillan, i Luleå. Gruppen räknar jubileumsdagen efter det datum den blev professionell, 1 september 1987.
– Det här är inte sorgligt, jag har gjort över 50 pjäser och jag fyller snart 64 år, så det är dags nu, säger han på sitt osentimentala sätt.
Beslutet har mognat fram tillsammans med producenten Anna Lindblom. Svårigheterna att komma igen efter Coronapandemin och dess restriktioner bidrog till beslutet, säger de. De planerade föreställningarna för i år genomförs, därefter fasar verksamheten ut.
Många medarbetare har varit vid teatern i längre eller kortare perioder genom åren och turnéerna har varit många och långa. Men Dan Swärdh är grundaren och den som alltid har varit navet i verksamheten, ofta i rollen som regissör och konstnärlig ledare. En röd tråd för teatergruppen har varit att skapa möten och komma nära människor med teater.
– Det ska vara "nära och lätt" med teater, menar jag. Att spela på bygdegårdar är bra. Jag minns när vi spelade för några få personer och där kom en man som inte satte sig på någon stol med de andra, men ändå stod kvar vid dörren och följde hela föreställningen, då hade vi ändå nått fram.
– För mig är teater inte att ge svaren, utan att ställa frågorna. Att spegla verkligheten, säger Dan.
Ett koncept som Scratch tidigt började utveckla var det de kallar dilemmateater. Det är en metod för att synliggöra och tackla problem som kan finnas på en arbetsplats eller en skola. Ett scenario spelas upp med en konflikt i, gruppen får sedan diskutera händelseförloppet och vara med och ändra utfallet, till ett bättre slut.
– Det kan handla om allt från härskartekniker till att tydliggöra säkerhetsföreskrifter. Allt kan jag göra om till teater i mitt huvud, skrattar Dan.
Barnteater har varit en annan viktig gren för Scratch. Dan minns ett ögonblick som etsat sig fast:
– Sara Backlund Hammar och Staffan Hammar spelade "Bill och Bolla" om ett syskonpar där systern är autistisk, den är skriven utifrån broderns perspektiv. Efteråt kom det fram en liten pojke och sa till oss att "Den här pjäsen handlar om mig!", det kändes starkt. Vi har inte väjt för svåra ämnen. "Alice med hjärtat" var en stor produktion som handlade om en hjärtsjuk flicka.
Produktioner med vuxenteater har det också varit många genom åren. Många minns kanske "Jag och min pessimist" med Charlotte Lindmark, för att nämna en.
Dan kom att börja med teater via 7 aprilrörelsen som han var med och startade 1979. Det var en rörelse som ville stävja utflyttningen och behålla jobben i norr. För att få ut budskapet spelades gatuteater. Dan startade då amatörteatergruppen Scratch.
Fyrtio år senare finns engagemanget kvar men har utkristalliserats till att mer handla om människor och, med industrisatsningarna i norr, frågan om hur vi ska få människor hit.
– Förut hade jag ett jävlar anamma, nu har jag mer "gubbglöd" för de här frågorna.
Dan Swärdhs engagemang för människor upphör inte i och med att Scratch går i graven. Snart blir det mer tid över för det ideella arbetet för att hjälpa människor i och från Ukraina, som han bedriver med sin sambo tillsammans med ett nätverk av folk.
Ett annat nyvaknat intresse är fåglar, han kallar sig själv för "fågeltittare".
– Jag vill inte bli för nördig, så jag kallar mig inte fågelskådare, säger Dan med ett finurligt leende.