Det krasande ljudet av en sax som skär genom tyget, surrande symaskiner och puffande ångstrykjärn. I kostymateljén på Norrbottensteatern jobbas det in i det sista. Sömmerskor och tillskärare arbetar parallellt med höstens tre produktioner, men det är de två Ibsenföreställningarna som kräver mest tid och resurser.
Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” och ”Ett dockhem” är två klassiska kostymdramer som har satts upp ett otal gånger, ibland i samtida kostym och med olika ingångar. I denna uppsättning är det ”epok” som gäller, alltså tidsenliga kläder. Det betyder siden, volanger, klädda knappar och kjolar med turnyr.
Det mesta är tillverkat på teatern. Eftersom det är två pjäser där alla skådespelare har roller i båda föreställningarna är det ett omfattande arbete.
Kostymdesignern Liv Pettersson började med skisserna redan förra hösten. För att få inspiration har hon tittat på bilder och gamla fotografier och samlat ihop bildmaterial som hon har utgått från i designen. Men hon ville även sätta sin egen prägel på kostymerna.
– Jag har försökt jobba med små förhöjningar. Eftersom det är teater så ska det bli lite extra intressant att titta på. I teatern finns också möjlighet att skapa karaktärer på ett mer symboliskt plan med hjälp av kostymerna.
Hon visar Hedda Gablers eldröda klänning som har ett tyg med flameffekt.
– Här ville jag ha något väldigt dramatiskt, eftersom Hedda är en dramatisk figur. Hon är sprängfylld med känslor och skiftningar i humör och har ett stort inre liv, som en tryckkokare. Rött är en klassisk stark färg för att gestalta passion, en väldigt laddad färg som verkligen symboliserar kärlek, sexualitet, och kanske ilska. Heddas kostym är den som är mest symbolisk av alla.
Att hitta rätt silhuett till klänningen blev ett projekt i sig. Åren kring 1890 var det vanligt med stora axlar, och därför tillverkades jackan till en början med gigantiska ärmar.
– Maja Runeberg, som spelar Hedda, är ganska liten, och under provningen upptäckte vi att axlarna blev större än hennes huvud. Då fick vi slimma till dem lite, säger Liv Pettersson och ler.
Heddas man är klädd i en lite dovare färgskala – men med lite playboystuk.
– Jörgen Tesman är en ganska tråkig figur. Det pratas om honom i texten, Hedda får bland annat frågan hur hon kunde gifta sig med honom, en riktigt torr typ. Det var en utmaning att hitta rätt ton för honom, men samtidigt ville jag inte göra en jättetråkig kostym bara för att han är lite trist. Jag måste också tänka på helheten, det ska vara härligt, spännande och matigt att titta på. Mycket handlar om att ge publiken den där häftiga kostymupplevelsen. Men jag har utgått från rökrocken, lite playboy, Hugh Hefner. Jag tyckte att han behövde något manligt. Och lite roligt.
Inför första genomdraget var Liv Pettersson lite nervös för just den kostymen:
– Det är alltid en liten risk när man skapar kostym. Hur långt kan man gå? Det gäller att hitta rätt nivå. Jag var lite rädd för att det skulle bli för mycket, att han skulle se ut som en ”playboydandy”. Men den fungerade väldigt bra tillsammans med Erik Kaa Hedberg, som gör rollen.
”Ett dockhem” utspelar sig något tidigare. 1879 var det mer turnyrer och stora rumpor på klänningarna. Liv Pettersson visar Noras klänning som sytts av åtta meter sidentyg.
– Jag ville jobba med ett slags dockestetik. Det känns lite svårt att klä en vuxen kvinna, som Nora är, på det sättet. Hon är trots allt mamma till två barn, och hon genomgår en process under pjäsens gång. Men jag ville ändå förstärka och spela med en oskuldsfullhet, vilket hon själv gör mycket i sin karaktär. Därför valde jag babyblå och rosa, med volanger och rysch-pysch. Det är ett helt otroligt arbete som ateljén har gjort.
De olika uttrycken i pjäserna illustrerade hon vid presentationen av kostymerna med blomsterarrangemang:
– Till ”Ett dockhem” valde jag en vårblomsterbukett, ett stilleben från 1800-talet med lätta färger och en känsla av framåtblickande. Det första publiken möter är en till synes lycklig familj med två barn. Det är julafton, mycket förväntningar i luften.
– Hedda Gabler utspelar sig i september, där utgick jag från vissnade, mörka löv, mer en dystopisk känsla. Det är mer uppenbart att något är på väg att hända, det finns en katastrof som väntar.
Hon har försökt skapa skillnad i färgskalorna, framför allt i kostymerna, då de två pjäserna spelas i samma rum. Mattorna byts ut i pausen mellan föreställningarna för att ge en annan känsla när publiken kommer in igen.
Alla skådespelarna har alltså roller i båda föreställningarna, en större roll i den ena och en mindre i den andra.
Regissören Rasmus Lindberg har aldrig hört talas om att ”Hedda Gabler” och ”Ett dockhem” har spelats efter varandra i samma rum, med samma ensemble:
– Tanken är att hur man ser på pjäserna förändras av att ha sett den andra, det har varit min ingång i det. En separat del är att skådespelarna har haft i uppgift att göra två vitt skilda porträtt i pjäserna, så att de förhoppningsvis ska vara oigenkännliga i den andra gestalten.
Pjäserna har mycket gemensamt. Båda snurrar kring kvinnor som sitter fast i sina äktenskap, det handlar om fångenskap och frigörelse.
– De är tematiskt väldigt sammanbundna. Beståndsdelarna känns igen, även om händelseförloppen är totalt olika. Det är som två kakor av samma deg, därför är det så roligt att de spelas i samma rum, med samma ensemble i båda pjäserna.
Repetitionerna har pågått i fyra månader.
– Vi har bytt pjäs var tredje dag, med stor förvirring som följd. Gud vad folk har sagt fel namn till varandra i början, ibland har det varit supersnurrigt. Men långsamt har vi nått fram till särskiljning.
– Det är fantastiska historier, otroligt välskrivna och rafflande. ”Ett dockhem” ligger till grund för hela Hollywooddramaturgin, med mycket sex och våld, klasskonflikter och bedrägerier. För mig är det mycket ”Stolthet och fördom” och ”Downton Abbey” som har varit förebilder, säger Rasmus Lindberg.