Vanja Kittelmann Flensner, 28 Är, frÄn VÀnersborg och Elias Wahldén, 22 Är, frÄn Uppsala, och deras klasskamrater hÄller pÄ att finslipa detaljerna i förestÀllningen "Ambulans" som spelas i Teaterhögskolans egen teatersalong. Det Àr en allvarlig historia om en pojke vars pappa mördar pojkens mamma.
Samtidigt förbereder de sig mentalt för att lÀmna skolan och börja jobba.
Elias Wahldén har drömt om att bli skÄdespelare Ànda sedan han var liten.
â Jag brukade gĂ„ pĂ„ sommarteater pĂ„ Gotland dĂ€r familjen hade stuga och för mig var teatern en magisk upplevelse, berĂ€ttar han.
Vanja Kittelmann Flensner drömde om att jobba pÄ Astrid Lindgrens vÀrld och tvingade sina kompisar att leka Madicken.
â I skolan gillade jag att hĂ„lla presentationer, jag lĂ€ste retorik och skrev monologer. Jag har alltid gillat att berĂ€tta för andra och beröra.
Söktrycket pÄ teaterhögskolorna Àr stort och det gÀller Àven LuleÄ, dÀr det bara tas in Ätta studenter pÄ hösten och endast tvÄ av tre Är. MÄnga har först gÄtt en teaterlinje pÄ folkhögskola som förberedelse. Men efter fyra antagningsprov hade de klarat sig igenom nÄlsögat.
Hur tycker ni utbildningen har varit?
â Helt Ă€rligt, lite bĂ„de och. Vi har flera lĂ€rare som inte bor hĂ€r utan som flyger fram och tillbaka till Stockholm och det Ă€r inte optimalt, att lĂ€raren inte Ă€r pĂ„ plats nĂ€r man behöver hjĂ€lp med nĂ„got, sĂ€ger Elias WahldĂ©n.
â Men innehĂ„llsmĂ€ssigt Ă€r nog alla utbildningar i Sverige ganska lika och de som har gĂ„tt i LuleĂ„ har gott rykte och Ă€r kĂ€nda för att jobba hĂ„rt. Det jag gillar med LuleĂ„ Ă€r att vi Ă€r i samma hus som Norrbottensteatern. Vi kan gĂ„ in pĂ„ deras repetitioner, har workshops ihop, man kan sitta och ta en kaffe med teaterchefen och skĂ„despelarna kommer in som gĂ€stlĂ€rare, sĂ€ger Vanja Kittelmann Flensner.
Under en termin gjorde hela klassen praktik pÄ Norrbottensteatern och fick dÄ medverka i uppsÀttningen "Orlando".
En annan positiv sak Àr kÀnslan av att fÄ vara i fred.
â Man kĂ€nner sig inte betraktad hela tiden utan kan koncentrera sig pĂ„ att jobba, för det finns inte sĂ„ mycket som stör och det finns inga castings att springa pĂ„ som i en storstad, sĂ€ger hon.
Hur tycker ni det Àr att bo i LuleÄ?
â Jag tycker det Ă€r en vĂ€ldigt fin stad, mitt-emellan-stor och med ett levande kulturliv som jag aldrig sett tidigare, sĂ€ger Elias WahldĂ©n.
Vanja Kittelmann Flensner hÄller med.
â Kulturen kĂ€nns sĂ„ viktig hĂ€r, folk Ă€r engagerade i den och jag gillar LuleĂ„ för det, men ocksĂ„ för naturen som jag Ă€lskar. Vi kan gĂ„ ut och Ă„ka skridskor pĂ„ lunchrasten och det Ă€r hĂ€rligt med vintern.
PÄ helgerna gÄr de gÀrna ut pÄ nattklubb.
Framtiden kÀnns bÄde spÀnnande och lÀskig. Konkurrensen om jobb Àr hÄrd.
â Det finns ocksĂ„ en Ă„ngest över vilka jobb som kommer att finnas i framtiden nĂ€r AI redan kan lĂ€sa in ljudböcker pĂ„ Storytel. Men jag ser fram emot att jobba sĂ„ mycket som möjligt och prova sĂ„ brett som möjligt, sĂ€ger Elias WahldĂ©n.
Vanja Kittelmann Flensner vet Ätminstone vad hon ska göra den nÀrmsta framtiden. Redan nÀsta vecka börjar hon i musikalen "Spelman pÄ taket" som VÀsterbottensteatern sÀtter upp.
â Jag ska jobba dĂ€r dagtid och sedan spela vĂ„r slutproduktion hĂ€r pĂ„ kvĂ€llar och köra emellan.
De tror inte att skÄdespelaryrket sÀrskilt glamouröst.
â Nej. Kanske en procent Ă€r det glamouröst, sĂ€ger Elias WahldĂ©n
â Men resten Ă€r hĂ„rt arbete, fyller Vanja Kittelmann Flensner i.