Det kan låta som en klyscha att ha yrket i blodet, men i det här fallet är det svårt att undgå tanken. För i Nora Bredefeldts släkt är skådespelarna många: farfar Gösta Bredefeldt, farmor Sara Arnia, faster Ellen Bredefeldt och bröderna Edvin och Einar Bredefeldt har alla valt samma bana.
– Jag har sprungit runt på teatern redan som barn när farmor jobbade här, så det var i alla fall en möjlig arbetsplats.
Men det var dansen som lockade mest:
– Jag började på barndans och i gymnasiet valde jag estetiska programmet med inriktning dans. Jag dansade flera gånger i veckan, det var min passion.
Första året på gymnasiet fick eleverna prova alla inriktningar, musik, dans, teater och bild. Hon valde teater.
– Men dansen har alltid funnits med mig, jag tycker mycket om när den är en del av föreställningen. Och jag dansar jättemycket hemma på köksgolvet.
Nora Bredefeldt var medveten om att hon gav sig in i en tuff bransch, och funderade på om hon verkligen hade det som krävdes:
– Jag har alltid varit mer en lagspelare, tycker mer om att göra saker i grupp än att jag ska vara stjärnan eller talangen. Det som lockat med teatern är också samarbetet. Motståndet har väl varit just att ”måste jag ta fram de individuella sportsidorna i mig, vara den där talangen som ska armbåga mig fram?”. Sen har jag insett att jag är en lagspelare – och att inom teatern får och kan man vara det. Vi gör det här tillsammans. Inte bara ensemblespelet, utan hela teatern. Det är en lika viktig del av verket med scenografer och rekvisitörer. Det är allas konstverk – recensenternas också.
Hon har alltid känt stödet från föräldrar, bröder, farfar och farmor:
– De har stått vid sidan om och hejat på. Sen har vi alltid varit så bra på att peppa varandra, vi är varandras bollplank.
Efter gymnasiet flyttade hon till Skåne, där hon gick folkhögskola, läste olika kurser och kom in på teaterhögskolan.
– Jag höll på med teaterimprovisation, det var min ingång. Där är det lek och lustfyllt. Ett bra motto är ”make your partner look good”. Återigen lagspelet, det har följt mig sen dess. Teater handlar om att vi ska spela upp varandra. Det är inte jag, stjärnan, utan vi är tillsammans.
Hon läste genusvetenskap med tanken att bli pedagog inom teater, och hon började undervisa skådespelarelever på teaterhögskolan i Malmö i genusmedveten gestaltning.
En dag fick hon ett mejl från dramatikern, regissören och skådespelaren Angelica Alkberg, som frågade om hon ville jobba med Lule stassteater.
– Jag trodde först att jag skulle hålla en workshop. Sen förstod jag att hon ville att jag skulle vara skådespelare, det tåget måste jag hoppa på direkt. Så det var Angelicas förtjänst att jag kom tillbaka till stan.
När hon såg annonsen om att Ung scen norr skulle dra igång föll allt på plats: körkort, erfarenhet av att jobba med ungdomar, genusmedvetande gestaltning, skådespelare, gärna anknytning till Norrbotten. Hennes ansökan började: ”Hej, det är mig ni söker!”
– Plötsligt hade jag ett supersjälvförtroende, jag kände direkt att det här är riktat till mig. Sen fick jag jobbet. Ung scen norr är ett hjärtebarn.
Efter mer än fyra år kan hon konstatera att det blev som hon hoppades och trodde:
– Ja, det blev det. Jag har fått köra mycket bil i Norrbotten! Jag älskar det här länet, alla människor, som teaterföreningarna, alla lärare som ser till att deras elever får gå på teater, och som tar emot handledarmaterialet. Också för att jag ser mig själv i dem. Hade jag inte flyttat till Malmö hade jag kanske varit en av dem. Att sprida teater har varit det viktigaste för mig. Jag är så tacksam och ödmjuk inför att jag får göra detta.
På Ung scen norr har hon också hållit workshop i genusmedveten gestaltning, i höst ska hon undervisa i ämnet på teaterhögskolan i Luleå. Och hon tycker att mycket har förändrats i yrket de senaste åren:
– Absolut! Metoo-rörelsen och tystnad-tagning har gett effekt. Det märks i branschen. Men arbetet fortsätter. Oavsett hur bra man tycker att man är och hur jämlikt vi tycker att Sverige är finns det alltid förbättringspotential.
Att spela för en ung publik har alltid känts naturligt:
– Det finns inget bättre än ungdomar, och att vara bland dem. Jag är en av dem. Jag kan spegla mig i dem, känna igen problem – men också den glädje som man har i den åldern. Det är ju en kamp att vara ung, det är svårt, det är jobbigt. Det händer mycket med hjärnan och kroppen, det finns så otroligt mycket ångest invävt i att växa upp och separera från familjen, och att bli vuxen. Det håller jag fortfarande på med, även om jag är 33. Jag känner mig direkt som en del av dem, snarare än av vuxenvärlden. Vuxenblivandet håller man väl på med hela livet. Vad är det egentligen att vara vuxen?
Det centrala för henne är att nå publiken.
– Jag vet att farmor alltid vill spela inför en salong som är lite halvt tänd, så hon ser publiken. Och det är lika viktigt för mig. Jag uppskattar mycket att vi i Ung scen norr alltid har den nära kontakten med publiken.
Från improteatern har hon fått med sig det direkta tilltalet:
– Man kan plocka saker från en publik, behöver se folk i ögonen för att komma ihåg vem det var som tilltalade mig, som gav mig den där presenten som jag sen kunde göra något av på scenen. Det som publiken ger med sin närvaro är som en present för mig som skådespelare.
Hon tycker inte att det hon håller på med är det viktigaste, utan att personerna i publiken tar med sig det de vill och kan från upplevelsen.
– Om jag kan nå publiken så är det nog det bästa jag har gjort den dagen. Man märker när det tänds något i blicken, när man vågar ge sig hän i det som sker. När man vågar låta barnet i en väckas. Att nu fattar jag att jag ska släppa fram min fantasi och min glädje, eller min sorg och de känslorna, för det är ju allvarliga pjäser också. Man får känna allt man känner.
Efter fredagens premiär är det dags för turné i skolor i Norrbotten med föreställningen ”Världen enligt Rosling” där Nora Bredefeldt har en av rollerna. Till våren blir det även offentliga föreställningar i teaterhuset i Luleå.
Därefter ska hon vara med i uppföljningen av förra sommarens ”Popkvinnor”, där Emma Molin och Emma Peters från Grotesco står för manus och regi.
För Nora Bredefeldt är det betydelsefullt att ha ett liv även utanför teatern.
– Utanför arbetstid är det viktigt för mig att umgås med människor som inte jobbar med det här, eller har det som passion eller intresse. Då är det många vänner från förr som är viktiga för mig. Sen kommer de på föreställningarna, gläds för min skull som jag gör med dem. Lusten till teatern är grundlig, annars hade jag lagt av. Men jag behöver båda världarna.