Barbro Lindgrens bok "Loranga, Masarin och Dartanjang" kom ut 1969. Samma år föddes ett litet gossebarn som fick namnet Mattias Alkberg. Vi har blivit vana se honom som poet och musiker, men nu ställer han sig på scen även som skådespelare. Detta när Norrbottensteatern sätter upp sin sommarteater kopplad till Lindgrens historia om den tämligen anarkistiske fadern Loranga som har sonen Masarin och fadern Dartanjang nära sig i ett äventyr fyllt av galna upptåg.
Alkberg har skrivit musiken och låttexterna men spelar även pappa Loranga. Han, som är tämligen bullrig och vill vara fri till varje pris, som inte förstår varför han exempelvis ska måsta skicka sonen Masarin till skolan eller över huvud taget göra något som inte är kul.
– Jag har många likheter med Loranga, nästan för många. Det finns grejer som är exakt som mig själv. Jag kan inte fejka de repliker när han till exempel undrar varför pojken ska gå till skolan eller varför han själv ska ha ett arbete. Jag känner mig skrämmande lik Loranga, ibland har det känts svårt stå på scen som honom. Jag är ju där som jag är, säger Alkberg och skrattar gott.
Regissör Rasmus Lindberg lägger, med ett leende, till:
– Din dotter sa ju att "Det här kommer bli jättebra pappa, bara du tonar ner lite grann".
Skratt igen.
Är det något det kommer bli gott om ute på Hägnan där teatern har premiär den tionde juni är det just skratt. Det är en varm, tokig och rolig pjäs Norrbottensteatern format, som riktar sig till vem?
– Jag skulle väl säga att den passar barn från sju år och uppåt. Det är en familjeföreställning, förklarar Rasmus Lindberg.
Han berättar även att de länge tänkt sätta upp "Loranga, Masarin och Dartanjang", och att Mattias Alkberg alltid varit given att skriva musik och låttexter.
– Det handlar ju om frihetens värde och frihetens pris, något man lätt kan koppla till Matti. Det är en älskad saga, en nationalskatt som jag ser det. Jag har fått den läst för mig många, många gånger som barn.
Alkberg själv minns när han läste den runt 1973. Han var en tidig bokläsare, började sluka böcker i fyra- femårsåldern. Det gjorde även Nora Bredefeldt, som spelar Lorangas son Masarin i pjäsen.
– Jag minns berättelsen, helt klart. Fick faktiskt härom dagen veta att min farfar gjorde Lorangas röst i SVT:s dockversion av boken.
Om Gösta Bredefeldt varit i livet hade han alltså kunnat se ett av sina barnbarn i samma föreställning som han själv givit röst åt 1972. Nora Bredefeldt spelar Masarin, vad har hon gemensamt med honom?
– Jag kan känna igen mig i inställningen till vuxenvärlden, att den känns främmande. Att man vill vara barn hela livet. Det kan väl vara därför jag sökt mig till teater, kanske?
Om teatern blev Nora Bredefeldts scen, kom en stor del av Mattias Alkbergs scenliv att präglas av musiken. Till denna pjäs står han som sagt bakom låttexter och toner, vilka han låtit växa fram i en gemensam process med ensemblen.
– Jag hade en idé, men sedan ville jag skapa det hela kollektivt. Jag gör alltid det med dem jag spelar med. Här var det än viktigare göra det tillsammans, i och med att jag visste att flera inte är musiker vanligtvis.
Nora Bredefeldt är en av dem.
– Jag är inte instrumentalist. Jag har skådespelat och sjungit, men inte spelat instrument. I den här föreställning blir det elbas, cajón (en slags trumma) och rörbas, säger Nora som ser både glad och lite skräckslagen ut när hon berättar det.
Mattias Alkberg hade tänkt spela gitarr, men den rollen får skådisen Erik Kaa Hedberg sköta helt och hållet själv istället.
– Jag har tyvärr ramlat och brutit två ben i handen. Dumt, men jag hoppas gipset tillför mer än det stör. Det ska nog gå, säger Alkberg innan vi lämnar honom och gänget vid den färgglada utomhusscenen på Hägnan.
För den som vill se föreställningen är det den platsen i Luleå som gäller fram till midsommar, därefter turné med stopp i Jokkmokk, Lillån, Pajala, Överkalix, Sävast, Piteå, Muskus, Gunnarsbyn, Kalix, Seskarö och Övertorneå.