TEATER
Var god dröj
Norrbottensteatern
(I original ”Nil by mouth”)
av John Chapman
Översättning: Adde Malmberg
Regi: Ulf Dohlsten
Skådespelare: Jonas Hellman Driessen, Erik Kaa Hedberg, Thérese Lindberg, Maja Runeberg, Martin Sundbom, samt åtta förstaårsstudenter från Teaterhögskolan i Luleå
Premiär lördagen den 29 februari klockan 19
Scenbilden genom hela föreställningen är en sjukhussal med fyra sängar där människor springer in och ut genom svängdörrarna via väggautomaten med handsprit. Underbemanning, stressad personal, vilsna patienter och kaos. Det känns kusligt aktuellt, nära verkligheten i den pågående svenska vårdkrisen.
Första akten blir som en enda lång startsträcka in i handlingen, med förvecklingar och förväxlingar blandade med återanvända fraser och ordvitsar. Den inledande musikens känsla av 1970-tal dröjer sig kvar genom de nattståndna skämten som mest känns otidsenliga och passé.
Skådespelarna jobbar och gör sitt bästa, men är värda ett bättre manus. Jonas Hellman Driessen gestaltar sin rollkaraktär ”Gerd Bellman” på ett mänskligt och sympatiskt sätt med små medel. Fotarbetet i inledningen är suveränt. Martin Sundboms kroppsspråk lockar alltid till skratt, även om det släpande benet varit med förut. Maja Runeberg sveper in som utredande tjänsteman från Region Norrbotten med den äran, men hennes utspel hade mått bättre av att tonas ner en aning.
Att studenter från Teaterhögskolan har en stor del i föreställningen är ett lovvärt grepp som ger friskhet och fräschör i en annars ganska mossig pjäs.
Efter paus känns det som att historien äntligen tar lite fart. Några riktigt roliga scener fladdrar förbi, men når aldrig de höga nivåerna. Det är mer spridda fniss än de stora gapflabben. Lyftet uteblir. Transportsträckan mellan skratten blir för lång. Det blir alltmer tydligt att manuset inte bär hela vägen. För mycket fars med gap och skrik och för lite substans.
Att göra en farsartad komedi om ett så allvarligt ämne är ett vågspel, som lätt slår över till det plumpa. Allvaret ligger ständigt i bakgrunden och ger en dålig eftersmak. Är det roligt med dementa tanter som inte kan ta vara på sig själva? Kan man skoja om patienter som förväxlas och blir felbehandlade? Är det här vad vi har att vänta när vi själva blir sjuka och gamla?
Och är det här vad vi väntar oss och vill ha av Norrbottensteatern?