Linda Wincent har senast gjort ”Händelser vid vatten” och ”Orlando”. Sven Björklund är förknippad med humorgruppen Klungan och radioprogrammet ”Mammas nya kille”. Snart är det urpremiär för skådespelarparets gemensamma föreställning ”Kollektivet” på Norrbottensteatern.
Sven Björklund växte upp på Hertsön i Luleå, flyttade till Umeå 1993 och bor numera i Norrköping. Linda Wincent är från Alingsås men kom till Teaterhögskolan i Luleå 2001 och blev kvar.
De träffades 2019 under inspelningen av Rasmus Lindbergs radiopjäs ”Testamentet” och blev ett par.
– Vi höll på och skojade, hittade vår humor och startade ett instagramkonto, berättar Sven Björklund.
– Sen började vi filma och klippa som ett roligt sätt att umgås, tillägger Linda Wincent.
Efter ett tag frågade Norrbottensteaterns chef Gunilla Röör om de ville göra något på teatern.
– ”Ni får göra vad ni vill”, sa hon. Vad gör man då, tänkte vi. Sen började vi skriva, berättar Linda Wincent.
Paret lever som särbor med barn på olika håll. Men sedan de ”blev med föreställning” har de varit sambor i Lindas lägenhet i Svartöstan i Luleå.
– VI har arbetat med karaktärer som vi skojat med hemma, en rolig dialekt eller ett synsätt på världen som vi börjat leka med. Sen satt vi med ett stort material med texter. Allt var byggt ur lust för olika saker, säger Linda Wincent.
De är fåordiga om handlingen för att inte avslöja för mycket, men berättar att den röda tråden i föreställningen är Anita och Christer som på 1970-talet ville flytta från storstan till Norrbotten för att leva i ett kollektiv.
– Det är så roligt att prata som på den tiden, säger Sven Björklund och ger prov på ett nasalt och sävligt 70-talssnack.
– Och vi tittade på filmer som ”Vi kallar oss mods” för att få till rätt känsla, berättar Linda Wincent.
Fler figurer har tillkommit, samt filmat material av dem själva och av Umeåfilmaren Jakob Arevärn.
– Det blev en bakvänd process, att vi har filmat material som vi nu håller på att pussla ihop med texten. Jag har aldrig jobbat med teater på det här sättet, aldrig sett något liknande, säger Sven Björklund.
Mycket kretsar kring dokumentärfilmaren Lars-Åke Möller, spelad av Linda Wincent, som går igenom sitt filmade material med publiken:
– Han har följt Christer och Anita från kollektivet och ser tillbaka: Vad hände, vart tog Anita och Christer vägen, vad var min roll i kollektivet? Var Anita med barn, kanske? Och vem var far till det här barnet?
De är födda 1973 och 1975, och har därför inte så många egna minnen från 1970-talet.
– Jag minns de vansinniga tapeterna, helt tokiga, och att alla, både kvinnor och män, ser ut som fullgubbar på bilderna, säger Sven Björklund och skrattar.
– Sen har vi en liten historia om vad Christer egentligen vill i kollektivet. Han kanske har en dold agenda, säger Linda Wincent hemlighetsfullt.
Föreställningen är 80 minuter utan paus och de är på scenen hela tiden.
– Det är som ett stort pussel. Aha, du behöver byta om där, jaha, då har du peruk, och jag har skägg, förklarar Sven Björklund.
– Där är vi nu, försöker få ihop bytena och få flyt i övergångarna till det filmade materialet. Jag tror att det är runt 16 roller som inte har med kollektivet att göra som dyker upp. Det är en ganska .., säger Linda Wincent, och Sven Björklund fyller i ”fullmatad show”.
– Det kanske låter torftigt, men jag lovar, vi fyller det här med så mycket julgranskulor som helst, säger Sven Björklund.
”Kollektivet” beskrivs som en humorföreställning med lite svärta.
– Vi har lite den humorn båda två. Inte humor med tydliga punchlines, vi tycker snarare att det är intressant med karaktärer och stämningar, säger han.
– Och absurditeter, tillägger Linda Wincent.
De började repetera den 9 januari, har skrivit i omgångar under hela 2022 och filmade i november. En vecka hade de skådespelaren Anna Azcárate som bollplank.
– När vi båda står på scen behöver vi ett yttre öga, någon som ser det här med tajming, att där ska filmen gå i gång, och musiken ska ner, och vrida lite på något för att få något slags dramaturgi. Det har varit jättebra med henne, säger Linda Wincent.
De ser bara fördelar med att både arbeta och leva tillsammans:
– När vi vaknar på morgonen och tänker på en sketch kan vi börja prata om den direkt. Men ibland säger vi att nej, nu stänger vi datorerna och tittar på tv eller något, säger Sven Björklund.
– Det är roligt när vi hittar någon röst och båda tycker att det är bra. Det känns som att vi litar så på varandra. Om en av oss säger nej, det funkar inte riktigt, så litar vi på varandra i det. Det är härligt när vi känner att vi har flyt, säger Linda Wincent.
Samarbetet har också gett mersmak.
– Ja, det tror jag, men det får man verkligen se sen. Nu är vi så himla inne i det här.