Vinden viner. En grupp samer gungar i blåsten, som om de darrar i sina grundvalar. Deras kläder är så jordbruna och deras språk som en jojk när de ristar in sina livstecken. De berättar sin historia på ett annat sätt än vi är vana att höra den. Det blir annorlunda när den som berättar inte återger någon annans historia – utan berättar sin egen.
Vart är hon på väg? Är hon en same eller en trollpacka, en lapp eller en svensk?
Vad är väg, undrar hon som bor i väglöst land. Hon färdas över stock och sten, över myr och genom skog från norr till söder.
Hon söker drottningens och ärkebiskopens tillstånd att predika sina uppenbarelser för sitt folk. Men ingen vill tvinga stackars präster till Lappland för att hjälpa henne sprida evangelium. Till slut bränns hon inne i sin kyrka med sina få förtrogna.
Vad är skillnaden på svenskar och samer? Jo, samerna stod ute i regnet när svenskarna fick komma inomhus. De ska inte blandas, svenskarna och lapparna, nybyggarna och samerna. Samerna behövs för så länge de betalar skatt befäster de Sveriges gränser. Men trolltrumman är det dragkamp om.
Det är svårt att avgöra vad som får håret att resa sig i nacken. Kanske talet om den siste same som avrättades 1693 – på bål med sin trolltrumma. Kanske den långsamt flammande elden i den magiska dekoren som skiftar och förstärker det som händer på scen. Kanske de genomborrande blickarna från de skickliga skådespelarna som kommer otrevligt och påtagligt nära.
Renarnas horn som i en film sköljer över scenen i slow motion, den starka och den svaga jojken, den sorgliga musiken och de genomtänkta rörelserna. Det är en upplevelse som får besökaren att fångas in och förflyttas från en tid till en annan. Från en känslostämning med den komiske betjänten på slottet som knappt kan tala så djupt som han bugar innan han försvinner i moonwalk.
Till en annan känslostämning i det intensiva upproret mot den ständigt utökade gruvdriften. Det skulle lika gärna kunna varit en talesman från dagens gruvdrift som predikar metallernas nödvändighet för världens välfärd.
Men så är det någon som skriker. Mitt i tumultet bland protesterande människor, samer som svenskar:
Nu får det vara nog!
Sen är det slut.
Vad är det som får vara nog, är det utökande av gruvdriften?
Möjligen, men det är inte det som naglar sig fast som en evig insikt.
Att döma varandra efter ursprung, att tro sig veta bättre än den det berör hur den tycker och tänker. Att bråka inbördes och bilda grupperingar som utesluter oliktänkande.
Ja - nu får det sannerligen vara nog.