Teaterprojektet Norrländsk passion lever upp till det namn som valts, för det är en passionerad föreställning som inte låter den karga publikmiljön göra sig påmind där vi sitter på extrabyggda, obekväma läktare i en arena som annars mestadels bjuder på dramatik kring en boll.
Redan här ska det framhållas att Johanna Mårtensson skapat en scenografi som är så spännande, oavsett vilka pjäsdelar som framförs. Den är till synes enkel men fylld av spänning: Ska någon skådespelare trilla ner i den slingrande öppning på scengolvet som ger intryck av ett vattendrag. Nej, alla klarar hoppen över den.
Vi får alltså provsmaka på pjäser från fem Norrlandsteatrar och regissören Olle Törnqvist har haft det goda omdömet att väva in pjäserna i varandra. De får liksom saxa under kvällen. Han har beskrivit projektet som fullständigt galet men resultatet blev inte alls dumt. Det blev ju något stort.
Pjäsvalet är publikfriande. Det hade kanske inte gått så bra att skicka in Norrbottensteaterns pjäs Frankenstein. Pjäsen om det släckta lyset i Övertorneå är så mycket bättre att lägga i par med Västerbottensteaterns pjäs som är en hejdlös drift med telefonförsäljning som lyckan för en allt glesare glesbygd och Teater Västernorrlands om rykten på en bygd kring en från Thailand återvändande ungkarl.
En viktig sak i denna samföreställning är musiken och det gäller framför allt Giron sámiteahters samiska musik och då handlar det om jojk. Lägg därtill fina körframträdanden av kören Lust från Luleå och sammantaget ger det också en musikalisk passion i föreställningen.
Kvällen blir också lite av ett Norrlandsmästerskap i teaterkonsten och då kan man som norrbottning nöjt konstatera att vi har en länsteater och en samisk teater som vi just nu kan vara stolta över.
På grund av pjäsens längd i förhållande till pressläggningen bygger recensionen på den första akten. Luleå får en föreställning till innan turnén går vidare till Kiruna där Vox Arctica sköter körandet.