Rolandz bjuder upp till dans

Får jag lov?
Rolandz invit tycks ha fått dansbandspubliken på fall.
Efter hyllade debuten "Efter regn kommer solsken" släpper gruppen nu uppföljaren "Jajamen".
- Ska vi göra det så ska vi göra det på riktigt. Och då måste vi hitta låtar som vi tycker om på riktigt. Att spela låtar man inte tycker om står man ju inte ut med. Det gällde att hitta hur Rolandz låter. Roland själv hade gillat mer åt "Café Norrköping"-musiken. Så vi skrev egna låtar och hittade en massa bra covers. Så som "Hörru Rut" av Jigs. Låtar man kommer ihåg att ens morsa gnolade på under söndagar. Vi hittade låtar som vi står för, säger Robert Gustafsson.
"Känns mer äkta"
Själv debuterar han som kompositör med tre dansbandsbitar.
- Bara att skriva musik; hur gör man det? Man gnolade ihop någonting och så bandade man det på en diktafon. Och så text på det i efterhand. Det var ju jättekul. Jag har skrivit "Maria Magdalena", "När du stiger in i bussen" och "Jajamen". Det känns mer äkta den här gången, säger Robert Gustafsson.
I en illasittande kavaj iklär han sig rollen som Rolandz blyga frontman Roland Järverup.
Nu väntar en omfattande Sverigeturné med bandet.
- Det blev större och roligare än vi kunnat ana. Att komma ut till en dansbana i skogen som någon idrottsförening har, få skogaholmssmörgås med prickigkorv och byta om i något litet rum som luktar mögelskadad sommarstuga. Det är väldigt, väldigt Sverige, säger Robert Gustafsson, och fortsätter:
- Jag gillar ju det som fasen. Vi älskar att åka buss, sova på britsen, packa ned grejerna mitt i natten. Det är en speciell känsla. Det är också jättejobbigt. Man får en väldig respekt för 60-åringarna i Thorleifs som gör detta 200 dagar om året. Jag fattar inte hur de är skapta, hur de orkar, säger Robert Gustafsson.
När insåg du hur stort bandet växt sig?
- Det var under sista veckan av förra turnén, när det började bli överfullt på spelningarna och det inte fanns någon golvyta kvar att dansa på. Polisen fick skicka piketbussar. Parken tog 2 500 personer och det var 5 000 där inne. Det var lite småhysteriskt, man tänkte "Vad händer här?".