Nakna piskar vi varandra med sanningar

Lite senare förstod jag att det troligen var ett missförstånd alltihop. I vart fall kom jag en alternativ teori på spåren.
De var alla mina gäster, framkallade ur olika ofrivilliga önskningar. En slags omvänd besvärjelse. Sädesärlan också. Så uppenbarar sig verkligheten. Människor och djur vandrar som vålnader ut och in. I synnerhet människorna hade en lyckad tendens att vandra in och ut ur bastun. Jag bar ved och värmde tvättvatten. Denna ritual, att naken piska varandra med sanningar, och sedan tvätta sig ren! Modigast är de som springer ner till havet och sköljer av sig sina synder. Kommunen har satt upp några reklamskyltar någon sjömil mot söder om att här finns sol och bad. Men för mig är det alldeles för kallt i vattnet. Solen kan jag gå med på. Men tvagningen klarar jag inte naturell.
Däremot är jag tacksam för alla gäster, både när de kommer och när de far. Lyckan när gästerna åker har ingenting att göra med att man vill bli av med dem. Tvärt om. Men om man söker mening i stunder av lycka och tillfredsställelse så är det någonting vackert med minuten just efter att en lyckad gäst har åkt.
Man har precis vinkat, vänder sedan sina steg in mot bron igen.
Och då! Och strax därefter...finns några ögonblick av fullkomlighet. Ingen längtan efter sällskap. Fullbordan i ensamhet. Man diskar undan utan framtid eller förflutet, och justerar servetterna på fönsterbänken utan fruktan.

Hönsen! De hade jag nästan glömt bort. De har bedragit mig. Bara två ägg per dag nu.
- Har ni slutat värpa nu också!?
En Agda kom gående lite halvkacklande med skuldmedveten uppsyn från brädhögen bakom vedboden. Den som hävdar att höns är dumma och saknar ansiktsuttryck har fel.
Under en gammal takplåt låg tolv ägg.