Slipper blodstänk på arbetsbyxorna
Foto:
Sju Agdor kom. De fick inga andra namn, eller i vart fall inga andra namn som uttalades av mig. För jag insåg redan från början att någon måste sköta om slutet. Här hade jag ingen som helst makt över skeendet. Även om jag inte fått se manuskriptet i förväg anade jag att det var mycket hög sannolikhet för att det skulle bli jag som var satt att agera Gud. I hönornas slutscen fanns bara en yxa och en stubbe i blickfånget. Och så jag förstås. Jag var iklädd ett mörkblått regnställ. En avpersonifierad mig själv, och så slipper jag dessutom få blodstänk på arbetsbyxorna. De skulle medgörligt och utan protester sträcka fram sina smala hasar och låta det ske.
Det är därför jag inte gullar med hönorna. Det är därför all min tid står på noll. Överheten lär sig aldrig några namn. Det är därför jag avmarkerar min egen och deras existens. Det är därför jag kan misstas för känslokallt svin. Men det är bara för att jag blivit alltings bödel.
Min hybris gick även grannen på nerverna. Det var tre gårdar bort. Hans verklighet var lika stigmatiserad, fast på ett annat sätt. Han tillhörde inte heller matrisen. Vi träffades ibland, men inte ofta, mest bara över en röjsåg eller en vattenkoppling, frågade varandra efter trimmertråd eller rumpdrag.
I ett fyllegräl på hembränt en helt vanlig tisdag slängde han ut mig från sin boning och skrek:
- Du är väl för fan ingen jävla gud.
Men hönsen backar alltid när jag kommer. De vet.
Så jobbar vi med nyheter