Värst är älskarinnorna med sina scenarier

Det är obehagligt med sammanträffanden.
Man tycker sig ha sett allt förut. Eller att nya bekantskaper blir likadana som gamla. Samma repliker upprepas.
Men värst är älskarinnor som målar upp scenarier och påstår att vi varit ett olyckligt kärlekspar förut i någon avlägsen tidsålder. En avbruten älskog vars låga fötts på nytt.

Sådana utsagor om sammanträffanden gör mig misstänksam, liksom att haren sitter där på gräsmattan år från år och stirrar.
Hon skulle också kunna vara en sån där förlorad kärlek, men som reinkarnerats som gnagare och nu stirrar instängd med sina mörka ögon på mig när jag kommer ut tidigt på morgonen.

Jag kommer aldrig ifrån föraningen om att blicken är anklagande.
- Är du samma hare från östra
sidan, samma som i fjol och åren dessförinnan?
- Dumskalle! Det är du som är samma, svarar hon.
Samma dumma, morgonpinkande gubbe som förra året. Lika förvirrad som vanligt, lika rädd för sommaren som alltid.