"I gotta dance to keep from crying", sjöng Smokey Robinson i en Motownklassiker från 1963. Robyn uttrycker samma sak i sin radiodänga Dancing on my own.
Ändå är det Lisa Milberg och hennes kumpaner i The Concretes som verkligen förstår innebörden. Bandets fjärde skiva Wywh - en förkortning för "Wish you were here" - är sorgsen och oemotståndlig höstdisco för alla som någon gång har fått sitt hjärta krossat på indieklubben.
Singlarna Good evening och All day befinner sig i det svävande läget mellan förtvivlan och tillfällig eufori, precis som resten av skivan. Pulserande hi-hats och basgångar, kritvita funkgitarrer och svischande synthslingor manar allihopa till salig dans men tempot rör sig i slowmotion och melodierna går undantagslöst i moll.
Lisa Milberg, som ersatte Victoria Bergsman bakom mikrofonen, har aldrig låtit mer sårbar, vacklande och tekniskt otillräcklig, som om hon inte vågar sjunga ut utan valium eller betablockerare.
Effekten blir att hon känns oändligt mer angelägen än alla andra skvalande P3-artister. Jag spetsar öronen för att uppfatta varje vemodig textrad.
Det ekar - som så ofta numera - om Saint Etienne, Fleetwood Mac och Stevie Nicks paradnummer Dreams men The Concretes har tillräckligt med popnerv som gör dem ensamma i sitt slag och efter upprepade lyssningar framträder bandets bästa skiva hittills.