I träningsvärlden är det rätt populärt att köra HIIT-träning – high-intensity interval training. Förenklat innebär detta att man kör skiten ur sig under ganska korta intervaller. Tiger Bell är ett HIIT-band. Fast utan vila.
Med rötterna i band som Rewind, Satirnine och Fare you well, bildades kvartetten (där tre av fyra medlemmar kommer från Luleå) i Stockholm 2010. Första demon spelades in tidigt under 2011 och i mars i år kom EP:n Slaughter’s daughter, vars titelspår är en hyllning till Luleå roller derby.
Med lite produktionshjälp av Piteåfödda Per Nordmark (Fireside) och Frans Hägglund (ljudtekniker åt bland andra Refused och Sahara hotnights), kommer nu debuten. Och Don´twannahearaboutyour band är i sann Tiger Bell-anda ett snabbt och svettigt stycke på knappt 30 minuter á tolv låtar. Längsta är tre minuter och ja, jag sa ju det – högintensivt är egentligen bara förnamnet.
Den cheerleaderpunk de tagit patent på, är de trogen. Enkla punkackord, catchiga refränger och lite lagom gnagiga och stundtals gälla körer. Själva liknas de gärna vid Jet, The Hives och Piteikonerna i Randy. Det första jag tänker på är dock en lite mer (eller mycket mer) slipad version av Marit Bergmans 90-talsband Candysuck – utan att för den skull bara dra liknelsen mellan två punkband som består av enbart kvinnor.
Snarare handlar det om två ord: Fuck och off. Precis som Candy suck – eller Juliette and the licks och Courtney Loves Hole för den delen – förmedlar Tiger Bell ett befriande oberoende. De ber inte om ursäkt (ja, klyschigt men sant) och nä, de har faktiskt ingen lust att höra om ditt band.
Bäst tycker jag dock att Tiger Bell är när de varvar ned en aning – som i If you want something go and get it. För precis som med HIIT-träningen finns det risk att en blir helt matt av för mycket. Så. Det här friskt, fräscht och skakar om – i lagom dos.
Fotnot: Don't wanna hear about your band släpps den 9 oktober.