Darkthrones bästa på tio år

Darkthrone började som ett rätt lysande om än typiskt death metal-band, men när man skulle göra andra skivan vände man sig mot death metal-ljudbilden. Skrotade alla gamla låtar och koncentrerade sig på att uppfinna en hel genre, eller åtminstone dra denna norska version av black metal till sin yttersta spets. För man var inte först: Mayhem, Burzum, Immortal och Emperor hade ungefär samtidigt och i somliga fall tidigare redan gjort skivor i den här supersnabba, otunga stilen, med totalmisantropiska texter. Och även om A blaze in the northern sky innehöll spår av det förflutna: Tempoväxlingar och gitarrsolon, så var det något nytt, det var metal tagen så långt åt sidan som det bara gick. Eller, åt sidan, ner under jorden är antagligen en mer korrekt riktningsbeskrivning. Och på det följde alltså tre skivor som tveklöst tillhör den allra bästa och mest nyskapande extrema metal som någonsin gjorts. Men sysslar man med misantropi och föraktar alla som följer snarare än leder blir man så klart utled på monstret man skapat. Skivorna som följde var ojämna och i somliga fall rent av oinspirerade. Men så hände internet, kan man säga. Och plötsligt hade framförallt Gylve "Fenriz" Nagell en helt ny arena att missionera på. Och så sakteliga har man övergett blastbeatsen och nytänkandet och istället propagerat för det förflutna såväl som försökt exemplifiera med sina egna skivor. Det är och har varit thrash, crust och traditionell heavy metal. Med samma övertygelse som på de tidiga black metal-skivorna. Dock har man inte riktigt hittat fram. Förrän nu då. Nu är man nästan där. The underground resistance är antagligen så bra som det blir. Det vill säga mycket bra. Äntligen har man fått till ljudet och låtarna. Det enda som stör lite är att när man numer delar på sånginsatserna blir jag som lyssnare lite förvirrad. Det blir aldrig så där omedelbart som när man lyssnar/lyssnade på den här musiken i original. Oavsett om det är Discharge, Sacrofago eller Slayer man känner igen. För när det kommer till en viss sorts aggressiv musik så vill man bara få den inslagen i huvudet på en gång, så man ser stjärnor och får blodsmak i munnen. Nu är det lite som om man skulle få syn på ett kometregn, undrar vad det är, och när man inser det har man hunnit sätta sig i säkerhet. Och kan observera det på avstånd. Men ändå, missförstå mig inte, jag gör nästan inget hellre. The underground resistance är Darkthrones bästa skiva på åtminstone tio år, kanske deras bästa sedan Panzerfaust till och med. Och med det menar jag att skivan verkligen är bra. Sisten till skivaffären är en kristen tönt.