Underbar stagnation av TFC

Nytänkande, framsteg, flexibilitet. Varför i hela friden skulle världens bästa Teenage Fanclub bry sig om dylika entreprenörsklyschor?
Genom hela karriären har bandet satt en ära i att sitta kvar samma bedårande bubbla, bliva vid sin läst och mejsla ut den perfekta gitarrpopen, om och om igen.
Och sannolikt har de aldrig låtit så bra som på Shadows.
Herregud, varenda ackordskifte känns igen, liksom ekona från bandets andliga anfäder från 60-talet, och stämsången är precis lika översvallande som vi är vana vid. Allting är bara sååå mycket ljuvligare, än mer harmoniskt och melodistarkt.
Det handlar om raffinerade finjusteringar, storheten finns i de små, små detaljerna. En steel guitar här, en hammondorgel där, lite handklapp och blås, inbäddatdei en ljudbild lika krispig som salladsblad i en porlande fjällbäck. Sen skadar det inte att bandets tre genomsympatiska låtskrivare är på toppen av sin förmåga och därtill med egna distinkta signum, vilket innebär tillräcklig variation för mig.
När Maria Wetterstrand (MP) ifrågasätter blind tillväxtoptimism och kortsiktiga visioner ska hon göra det till tonerna av tidlösa Teenage Fanclub.
Skåla i lämpligt årgångsvin för en av årets bästa skivor.