Där har hon lagt sista handen på den scenografi hon utformat för Samiska Nationalteatern, Beaivvás som för första gången sätter upp Pippi Långstrump på nordsamiska. Åsa Bergdahl, konstnär från Boden och numera konsult för Statens Konstråd, följde med och assisterade i arbetet på sin lediga tid. De båda är vänner sedan barndomen så de förenade nytta med nöje.
Mona Knutsdotter är nu tillbaks på Norrbottensteatern där hon varit anställd i 32 år, och är i full gång med produktionen ”Ingvar! – en musikalisk möbelsaga”. En humoristisk musikal om Ingvar Kamprad, IKEA:s grundare. För den är hon både scenograf och kostymtecknare.
–Allt börjar med en scen som symboliserar en börskrasch. En hög med kasserade datorskärmar ligger bland ruinerna av fallna pelare ”maktens pelare”. Skådespelarna kommer alla ha likartad klädsel, inpirerad av börsmäklare, berättar hon.
Trots 32 år på samma arbetsplats känner hon att jobbet fortfarande är lika givande.
–Varje ny uppsättning är som att börja från noll. Som att börja måla på en ny målarduk. Det är nya utmaningar, nya problemlösningar. Det gäller att inte bli för bekväm och luta sig tillbaka. Jag vill alltid spänna min egen båge och tänka nytt varje gång. För att få inspiration går jag ut i skogen, läser konstböcker, ser på andras pjäser och operor. Och jag gillar särskilt att gå omkring i stora byggvaruhus. De materialprovskataloger som finns för teatrar är också inspirerande. Hjärnan är alltid igång, där har jag som en bank av idéer som jag kan plocka fram när jag vill.
– Arbetsprocessen börjar med att jag läser manuset och pratar med regissören och börjar fundera på hur jag ska visualisera pjäsen.
Efter ett tag kan det hända att det dyker upp ett ord i mitt huvud. Som till exempel när jag skulle göra ”En fröjdefull jul”, då fick jag ordet ”ful-furu” i mitt huvud. Och så blev det, hela scenrummet var inrett i furu, sådan där som var populär på sjuttiotalet.
–På ett liknande sätt fick jag en idé till en problemlösning, det handlade om att göra en intäckning till ”Här har du ditt liv”, pjäsen om Eyvind Johnson. Lösningen kom till mig när jag skottade snö hos min mamma i Hamptjärnmoran. När jag pausade och tittade upp fick jag syn på trädtopparna som en svart silhuett mot en ljusröd himmel. Då var det bara, Pang! så ska vi göra!. Sedan gjorde vi skärmar med utsågade trädsilhuetter som lystes upp bakifrån.
Ett arbete som hon är särskilt nöjd med är ”Dissekering av ett snöfall”.
–Jag ville ”spränga” taket, att det skulle kännas så stort och mäktigt med pelare som sköt upp i det oändliga, i slottssalen. Det scenrummet gick att göra tack vare att pjäsen inte gick på turné utan spelades på samma plats.
Oftast ska produktionerna gå på turné och då måste det gå enkelt att bygga, riva och transportera scendekoren.
Mona har även en del dråpliga anekdoter från sina många år på teatern. Hon ler och säger:
–Det mest absurda som hänt var nog när jag klistrade fast skådespelarna! Det var under repetitionen av ”Augustidansen” 1993 som skådespelarna klagade på att de halkade på det lätt sluttande scengolvet. Då kom jag på idén att spraya golvet med ett lim-spray, det skulle fungera som post it lappar ungefär, lagom självhäftande. Så när skådespelarna gått för dagen sprayade jag golvet.
Nästa morgon blev jag uppringd av inspicienten som skrek i luren att det var kaos på repetitionen. Skådespelarna fastnade i golvet och klistret fastnade i skorna. Han sa att det var som en komedi av Jaques Tatí. När jag kom och fick se repetitionen var det svårt att hålla sig för skratt. Varje steg de tog blev det som ett litet klickljud. Regissören var inte glad.
Förutsättningarna har förändrats under de år Mona Knutsdotter jobbat. Sedan nittiotalet är det cirka 20 tjänster som försvunnit.
– Det är klart att det märks, men teatrarna i norden har ett kontaktnät så vi kan låna rekvisita, kostymer och annat mellan varandra. Visst försöker jag tänka ekonomiskt men det skulle inte vara kul om publiken känner igen på vilken affär i stan tyget är köpt. När vi har små medel att arbeta med på teatern får vi fokusera på vad vi har att berätta.
Mona Knutsdotter har ännu några år kvar till pensioneringen. Som den kreativa, praktiskt lagda person hon verkar vara ser hon fram emot mer tid till eget fritt skapande med skulptur, ikonmåleri och att fiska.
–Och jag har nyss blivit farmor så jag har sällan problem med att fylla min tid, säger hon.