Liv Aira är född och uppvuxen i Jokkmokk och har dansat så länge hon kan minnas. När hon var fem år såg hon sin första dansföreställning – en omvälvande upplevelse.
– Jag minns att jag gick därifrån med en helt magisk känsla. Jag visste inte riktigt vad vi hade sett, jag bara minns att jag var pirrig i hela kroppen och hade varit med om något väldigt kul.
Några år senare frågade hon sin mamma om minnet och fick veta att det var dansföreställningen ”Trolltagen” i Storforsen som hon upplevt.
Liv Aira är i dag professionell dansare med en masterutbildning i dans vid Institute of the Arts i Barcelona. För några år sedan flyttade hon tillbaka till Jokkmokk.
– Längtan tillbaka hem har jag alltid haft när jag varit borta, längtan till Norrbotten och Jokkmokk, och allt det som jag räknar som mitt hem.
Hon började drömma om att få sätta upp något eget på scenen i Storforsen, lyfta lokala berättelser om samer som lever och har levt i området.
På grund av pandemin lades planerna på is i omgångar, men nu pågår repetitionerna på plats i Storforsen. Den 29 juli är det premiär.
– Plötsligt gick allt väldigt fort, nu är vi redan nästan där, berättar Liv Aira som är projektledare, koreograf och dansare för föreställningen ”Skájdde”. Åtta samiska och norrbottniska scenkonstnärer står på scen, dessutom medverkar en kostymör och en författare.
Tanken är att projektet ska pågå i minst tre år, med en ny samisk berättelse från området varje år.
”Skájdde” handlar om Rika Maja, en kvinna som levde i Arvidsjaurtrakten på 1600-talet och som enligt sägnen hade magiska krafter. Hon hade mer än 3 000 renar som hon kallade på med sin trumma. När fjället Akkanålke stod i brand tog byns invånare ner Rika Maja till vattnet. Hon slog sin käpp i vattnet tre gånger, och ett åskoväder med kraftigt regn släckte elden.
Liv Aira hittade berättelsen om Rika Maja med hjälp av Silvermuseet i Arjeplog.
– Det är en kvinna värd att minnas. Vi återupplivar henne genom dans, jojk, och musik i den här häftiga miljön. Och jag hoppas att det kanske sitter en liten femåring i publiken som får sitt första scenkonstminne.
Genom dansen har hon också skapat många möten med andra samiska konstnärer.
– Jag inledde mitt arbete med att samverka med andra konstformer som jojk, duodji och liknande. De senaste åren har jag jobbat med andra samiska dansare och insett hur viktigt det är att mötas. Det har varit som en fristad att få komma hem, när man är i Sápmi och arbetar med konst för Sápmi. För mig är det jätteviktigt.
Liv Airas samiska ursprung har alltid funnits med i det konstnärliga skapandet, något som även hennes professorer vid utbildningen i Barcelona uppmärksammade.
– De ville veta mer om naturen, djuren och rörelserna som härrör från Sápmi. Hur rör sig renen? Hur är det att dansa på en myr? Allt det här är minnen och platser som jag har med mig hela tiden, och som jag har använt konstnärligt i dansen, säger hon och tillägger:
– Jag insåg att jag tagit med mig Sápmi till Spanien. Allt jag skapade handlade om mitt hem och mitt ursprung, det kom fram på ett naturligt sätt.