När man frågar Jenny Söderström hur det gick till när hon som 19-åring blev vd för Kristallen i Lannavaara börjar hon berättelsen långt tillbaka i historien.
Hon tar avstamp i början av 1900-talet och det mytomspunna Hjalmar-guldet. Hjalmar var en morbror till Jennys pappa som under en ripjakt gick vilse i de djupa skogarna kring Lannavaara. Någonstans i det som i dag är heter Pessinki naturreservat. Hjalmar slog läger och när han vaknade på morgonen såg han hur det glittrade på andra sidan bäcken. Han vadade över och plockade med sig stenen som senare visade sig innehålla en ansenlig mängd guld. Men efter guld och gröna skogar blev fortsättningen betydligt dystrare. Hjalmar dog i lunginflammation bara 24 år gammal och stenen försvann spårlöst.
Jennys pappa växte upp med historien om Hjalmars guldsten och bestämde sig i början av 1980-talet att försöka hitta platsen där Hjalmar slog läger. Han hittade platsen men inte sådana mängder guld som han hade hoppats på. Däremot fann han en mängd vackra stenar som han tog med sig hem till Kiruna där familjen Söderström bodde vid den här tiden.
Samlingen växte.
– Min mamma höll till slut på att bli tokig på alla stenar och började fundera på vad hon kunde göra med dem. Att kasta bort dem var inte ett alternativ så hon bestämde sig för att köpa en slipmaskin, berättar Jenny.
Jennys mamma som var duktig på att sy och virka tyckte det var roligt att slipa de vackra stenarna och tanken på att tillverka egendesignade smycken föddes.
1982 startade föräldrarna företaget som förutom produktion av stensmycken även arrangerade guldvaskning för att locka turister till Lannavaara.
– Pappa hittade ett gammalt guldvaskarläger som vi fortfarande använder för att visa turister hur man vaskar guld, berättar Jenny.
Redan första sommaren kom det sju bussar med turister. Det här var två år innan vägförbindelsen mellan Kiruna och Narvik öppnades och all trafik till Nordnorge gick via inlandsvägen E45 till Karesuando. Det var betydligt fler turister som passerade trakterna kring Lannavaara vid den här tiden.
– Jag var fyra år då. Vi hade en liten butik, en mineralsamling och en verkstad och så såg det ut fram till 1986, berättar Jenny.
Stensliperiet har sedan 2003 ett samarbete med Luleå tekniska universitet med utbildning i ädelstensteknologi och erbjuder också privata utbildningar. Men att det överhuvudtaget blev utbildningar i Lannavaara var en slump. Jennys pappa tackade ja till ett tillfälligt lärarjobb på Utbildning Nord i Övertorneå men krävde i utbyte att undervisningen skulle ske i Lannavaara och att de tolv eleverna skulle flyttas dit.
– När det var dags för eleverna att flytta tillbaka till Övertorneå vägrade de och hotade att hoppa av utbildningen. De trivdes så bra i Lannavaara och blev kvar hos oss. Det var 1986 och man kan säga att det var det som blev startskottet för utbildningar hos oss, berättar Jenny.
I mitten av 1990-taletville Jennys pappa pensionera sig och ägna mer tid åt guldvaskning medan Jennys mamma sedan en tid trappat ner på arbetet på grund av sjukdom. Det fanns intresserade köpare av företaget där en försäljning hade inneburit att utbildningarna hade försvunnit från Lannavaara.
Den då 17-åriga Jenny och hennes ett år yngre bror Hans hade ett familjeråd med föräldrarna där de tog beslut om företagets framtid. Jenny och Hans, som under barnåren samlat sina veckopengar i en plåtburk som de grävt ner i fall det skulle komma sämre tider för företaget, röstade för en fortsättning.
Jenny blev ny vd för företaget men gick klart gymnasiestudierna i Kiruna för att kunna söka universitetsstudier om hon någon gång skulle känna för att välja en annan väg. Hon gick även alla utbildningar inom det egna företaget och blev som 19-åring världens förmodligen yngsta gemmolog.
Under hela Jennys uppväxt var hennes mamma Barbro sjuk och tillbringade periodvis mycket tid på sjukhus på grund av sin diabetes. 1999 gick hon bort.
– Jag hann vara vd i drygt två år innan mamma dog. Fast hon var väldigt sjuk var hon hela tiden ett otroligt stöd för mig, säger Jenny.
Hon övertog sin mammas plats i styrelsen för Företagarna i Vittangi och fortsatte senare med uppdrag åt Företagarna i Kiruna och Norrbotten. I år blev Jenny vald till andre vice ordförande i Företagarnas riksstyrelse under kongressen i maj. Hon är även styrelseledamot i Länsförsäkringar Norrbotten och Leader Tornedalen.
Jenny har hunnit bli 37 år och har varit vd i snart halva sitt liv. Som ung kvinna på chefsposition har hon fått uppleva att bli ifrågasatt. Hon minns tydligast en man som kom till företaget för att sälja skinnprodukter men som hade stora problem med att det var Jenny som var chefen som han skulle förhandla med.
Det tog lång tid innan han kunde förlika sig med tanken att det var Jenny som var ytterst ansvarig.
– Sedan har det hänt några gånger i till exempel styrelser att de andra ledamöterna inte trott att jag varit så ung. Sedan är jag osäker på att jag skulle ha märkt om jag fått någon nedlåtande kommentar. Jag har alltid varit väldigt målmedveten och rusat på, jag är nog inte så mottaglig för sånt. Jag skakar av mig det snabbt.
Jenny har alltid haft en stark vilja att stanna i Lannavaara. Men att driva företag långt från städernas naturliga service är en ständig kamp där Jenny till viss del kan vara med och styra utvecklingen men även påverkas av beslut som hon inte kan påverka.
Jenny betonar att det måste finnas en grundservice, annars dör byarna. I Lannavaara som i många andra byar är det svårt att hitta hus eller tomter att köpa. I grannbyn Övre Soppero överlevde skolan tack vare stormöten och kraftig kritik och affären i Lannavaara räddades från nedläggning tidigare i år när Coop plockade ner konsumskylten efter 60 år.
– Att affären blev kvar var livsnödvändigt för oss. Vi har alltid köpt alla varor till vår restaurang därifrån, utan den hade det inte gått att driva verksamheten i dess nuvarande form. Sedan får man inte glömma våra studenter där många av dem inte har bil, säger Jenny.
Service som mat, bränsle och boende måste fungera för att företaget Kristallen ska fungera i Lannavaara.
– Har vi varit på en annan plats så hade vi inte byggt upp verksamheten som vi gjort med hyreshus flyttade från Vittangi, stugor och restaurang. Då hade vi istället nischat in oss på en sak.
Framtiden för Jenny och Kristallen ser ljus ut. Årets rekrytering till universitetsutbildningen är klar och de 35 förhandssökningarna visar på ett fortsatt stabilt intresse. Sedan ett halvår finns företagets stugby på Svenska turistföreningens lista, privatpersoner fortsätter att hyra restaurangen för fester och begravningar, det finns långt gångna planer på att starta en utbildning för synskadade i samarbete med de synskadades riksförbund och i Namibia jobbar Jennys bror för företagets räkning med att utveckla den afrikanska statens mineralindustri tillsammans med landets regering. Tanken är att kunna starta en universitetsutbildning i ädelstensteknik även där.
Och inte att förglömma.
Andra helgen i juli kommer de årliga SM-tävlingarna i guldvaskning att arrangeras i Lannavaara.
– Vi har byggt upp ganska mycket här och har en grund att stå på och som det finns stora möjligheter att jobba vidare med. Visioner och idéer finns det alltid men sedan måste man titta på vad man kan realisera och på vilken nivå det ska landa, säger Jenny.
Hundra år efter att Hjalmar hittade guldstenen fortsätter det att glittra av nyslipade ädelstenar i Lannavaara. Och om Jenny får bestämma kommer det att göra så under lång tid. Receptet för att lyckas har hon redan klart. Och hon framför den med en målmedveten självklarhet.
– Ingenting är serverat på den här platsen. Om du vill lyckas och få någonting gjort så måste du vara väldigt drivande.
