När medlemmarna i Tjuvjakt kom in i logen möttes de av en oväntad syn, deras önskan om en lokal överraskning på "ridern" hade fått ett svar.
Tidigare hade bland annat mormors badbomber, surströmming och karameller väntat på den svenska hiphopgruppen.
– När vi spelade i Boden fick vi massor av torkat renkött och när vi var i Västervik fick vi senap – men på Emmabodafestivalen var det någon som ritat ett rövhål på ett papper och skrivit "varsågod", säger Arvid Lundquist. Då hade de i alla fall läst ridern (skratt).
– Vi slutade efter det, fyller Olle Grafström i. Då ringde vi Blixten (bokningsbolaget) och sa: "Vi tar bort det där från ridern".
Tio år efter genombrottet är Tjuvjakt ett flitigt turnerande liveband och med nya albumet "Lov att leva" är de i Kiruna för att spela upp sina nya låtar för norrbottningarna för första gången.
Efter att ha spelat i Västerås och Ludvika dagarna innan landar de på flygplatsen några timmar innan nästa gig. Efter middag på hotellet guidas kvintetten till deras loge som väntar med frukt och grönsaker, chips och drickor.
– Det här är ett bra snacksbord, konstaterar Kid Eriksson och sätter sig direkt ner för att hugga in på vattenmelonen.
Det är 50 minuter kvar till att Tjuvjakt ska springa upp på scenen och mötas av en hoppande skara människor i publiken. Men nu påminner energin snarare om den i vänthallen på Arlanda timmarna innan hemresa.
– Vi är ganska tråkiga, det är inte så mycket bira som det var förr. Oftast sitter alla med telefonerna bara för att spara energin, men oftast händer det något precis innan man ska upp. Då får man boosten av att man måste leverera, då är man ganska redo om man har sparat energin, säger Arvid Lundquist.
29-årige Lundquist föddes i Piteå, där han bodde till åtta års ålder, och i Norrbotten finns många släktingar kvar. Det var också på Piteå dansar och ler, där pappa Olle tidigt var festivalgeneral, som drömmen om att bli artist föddes.
– Jag har skitmånga backstage-minnen genom åren, men det var nog det fetaste jag har varit med om någonsin. Och det hade ingenting med Tjuvjakt att göra, minns han.
Under en magisk helg 2004 lyckades tioåriga Arvid få kontakt med Fronda backstage och blev uppbjuden upp på scenen, dagen efter fick han göra samma sak med Petter efter att ha imponerat med Wu Tang Clan-kläder och allt avslutades med att han träffade idolerna i Mobb Deep på hotellet.
– Det var helt otroligt, det var klart efter det. Jag visste vad jag ville göra med livet efter det – det var inget snack.
Din historia skulle kunna ge era fans idéer?
– Ja. Och om någon kommer backstage med en Wu Tang-dress är det klart som fan att de får följa med upp på scenen känner jag spontant.
Kid Eriksson skapar en egen soffa på golvet genom att lägga ut handdukar, en konfunderad diskussion kring olika namn på alkoläsk i ungdomen bubblar upp och imitationer av gamla journalfilmer blir en gemensam underhållning. Bandmedlemmarna går ner på scenen för att kolla tekniken och återvänder sedan med 17 minuter kvar till show.
En öl och en cider kommer in i logen på beställning men de flesta tackar nej till alkohol innan show.
– Man söp på alla gig tidigare men vi har så otroligt många gig, när man gör flera i rad och bara blivit bakfullare med åren inser man att det inte funkar. Det känns som att det är något man kan pyssla med på sin egen tid, när vi är ute är det jobb. Det betyder att vi sällan dricker mycket och sällan stannar kvar i logen och efterfestar, det var länge sedan, säger Arvid Lundquist.
Med tre minuter kvar till avsatt starttid blir Tjuvjakt påminda om att de ska gå ner mot scenen och dagdrömmande blickar slits upp från tankarna.
– Man kan bli matt. Man träffar så otroligt mycket folk, speciellt på festivaler, när det springer runt mycket folk. Ens sociala förmågor beror på dagsformen men det är viktigt att giget alltid blir bra. Då funkar det bra för mig att vara mycket för mig själv, i min egen bubbla, säger Arvid Lundquist.
Fans har väntat längst fram vid scenkanten i en halvtimme och fler samlas på området nedanför.
– Det är klart att det är kul att veta vad man har framför sig, är det väldigt mycket publik blir mer nervös men det är också mycket roligare. Då kan man känna lite nervositet, men inte alls som i början. Vi kör mycket på rutin, vi har vår låtlista och man vet ordningen utantill. Det finns inte så mycket att vara nervös över.