TEATER
Den inbillade sjuke av Molière
Medverkande: Erik Kaa Hedberg, Charlotte Lindmark, Maja Runeberg, Roger Storm, Alfred Tobiasson, Claes Åström
Regi och bearbetning: Rasmus Lindberg
Scenograf: Mona Blombäck
Kompositör: Martin Sundbom
Kostym: Mona Knutsdotter
Mask/peruk: Annika Öhlund
Norrbottensteaterns sommarteater
Premiär: 19 juni klockan 16 på Hägnan, Gammelstad
Två och en halv timme under bar himmel kan sluta hur som helst i mitten av juni. Men temperaturen var behaglig och vinden höll sig lagom fläktande i bakgrunden.
Moliéres ”Den inbillade sjuke” kändes som ett tveksamt val denna sommar. Visserligen är den ett säkert kort, en av världens mest spelade komedier, en samhällssatir och klassiker – men landar en pjäs om en hypokondriker och sjukdom rätt efter månader och år i pandemins mörka tid?
Norrbottensteatern lyckas faktiskt förena en 350 år gammal teaterpjäs med vår egen tid, och lägger samtidigt in en lokal twist med igenkänning och blinkningar till aktualiteter.
I förbifarten nämns vaccinmotståndare med foliehatt, handtvätt med hjälp av ”Blinka lilla stjärna” och en ”ko-vidds” avstånd. Elegant och naturligt, utan att bli plumpt eller övertydligt.
Ett genialiskt drag är att ge Maja Runebergs rollfigur en ny norrbottnisk dialekt i varje föreställning – efter önskemål från publiken. Vid premiären förvandlades ”Angelique” till en tornedalskvinna som mustigt utbrast ”Äktenskapet är en poja” och ”en dotters plikter har sina kränser ”.
Enligt dåtidens medicinska metoder handlade mycket om lavemang, tarmsköljning och laxativ, och bajshumorn blev stundtals lite väl tongivande.
Efter paus inledde pjäsens två kvacksalvare i halvmask en version av tv-doktorn som utmynnade i interagerande med publiken med handuppräckning och diverse upptåg. Det blev i längsta laget. Syftet var oklart och kändes mest som onödig utfyllnad. Den delen kunde med fördel kortas till förmån för själva pjäsen, vars handling håller tillräckligt hög klass i sig utan att behöva spädas ut med lättsam underhållning.
Teater utomhus tillför ytterligare en dimension. Denna eftermiddag inramades den av intensivt fågelkvitter. Som på beställning började Nederluleås kyrkklockor sin helgmålsringning vid precis rätt tillfälle, och Charlotte Lindmark tog raskt in det som en naturlig del av handlingen.
Mot slutet föll några stilla regndroppar i ett dramatiskt skede mitt under hypokondrikerns försvarstal, och Maja Runeberg kontrade blixtsnabbt ”Och så börjar det regna också”.
Roger Storm gör huvudrollen Argan på ett utmärkt sätt, kvacksalvarna Claes Åström och Erik Kaa Hedberg är stundtals hysteriskt roliga när de kommer av sig och har svårt att hålla sig allvarliga.
Alfred Tobiasson visar stor komisk talang och fångar publiken med böjlig röst och uppfriskande rörelsemönster. ”Cléantes” och ”Angéliques” improviserade ”opera” utmynnar i ett underbart musiknummer.
”Den inbillade sjuke” har satts upp ett oräkneligt antal gånger under 350 år, men frågan är om inte denna är en av de roligaste hittills. Så lekfull. Så närvarande. Så träffsäker.
Det är sex skådepelare och en enkel scenografi, men det behövs inte mer än så, med ett välskrivet manus som grund och en gedigen insats från samtliga inblandade.
Rutinerade nykomlingen Charlotte Lindmark stod för en utomordentlig prestation. Jobbade och slet hela pjäsen igenom. Intensivt, men utan överspel. Träffsäkert levererade hon sina repliker. Trovärdigt, roligt och varmt, samtidigt så otroligt jordnära som bara en äkta Pitebo kan låta, blir hon den starkast lysande stjärnan på scenen. Och det vill inte säga lite i det sällskapet.
Denna hyllning till livet landar helt rätt. Små gester och detaljer. Klassisk dramatik varvad med galen improvisation. Allt som behövs för en perfekt sommarteater. Eller ”sjukt kul”, för att citera Charlotte Lindmarks ”Toinette”.