TEATER
Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure
efter Lars Norbergs bok
Manus: Tomas Bresky
Regi: Eva Gröndahl
Kompositör: Rolf Hedberg
Skådespelare: Kristin Solberg, Paul Ol Jona Utsi & Tomas Lindström
Ljusdesign och ljudbearbetning: Emanuel Arvanitis
Scenografi & rekvisita: Anders Wirén
Bildbearbetning, scenografi och kostym: Lena Stenberg
Maskör: Marie-Louise Hellberg
Giron sámi teáhter, Kiruna
Urpremiär 29 september kl 19
Diplomaten och juristen Lars Norberg växte upp i byn Varjisträsk i Norrbotten. År 2003 fick han i uppdrag av regeringen att förhandla med Norge om en ny gränsöverenskommelse för renbetesmarkerna. Förhandlingar avslutades våren 2005 utan att enighet hade uppnåtts, och han tvingades lämna sitt uppdrag.
Han skrev senare boken ”Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure”, som ligger till grund för Giron sámi teáhters nyskrivna pjäs med samma namn, med manus av Tomas Bresky.
Tre stora skärmar med svartvita bilder sätter stämningen från start och följer med som en extra effekt genom hela föreställningen.
I sina många roller levererar skådespelarna Kristin Solberg, Paul Ol Jona Utsi och Tomas Lindström med absolut närvaro genom otaliga kostymbyten, rörelser, sång och repliker. De klättrar och balanserar på två stegar, tar danssteg och snurrar hatt på pinne, samtidigt som de förmedlar historien.
Tungt och taktfast rappar de om samernas vrede och förtvivlan, om maktlöshet och sorg kring renbetesfrågan: ”Nu ska vi berätta för er vad som hänt på Sveriges utrikesdepartement.”
I rollen som Lars Norberg gör Tomas Lindström entré med kostym, hatt och röd resväska. Han har flugit upp för att ta sig an uppdraget som medlare. När han besöker samebyarna möts han till en början av misstro, tills de börjar förstå att han är på deras sida.
Rolf Hedberg, kompositör, multiinstrumentalist med ett förflutet på Norrbottensteatern, har gjort den genialiska musiken. Med hjälp av ”en liten oberäknelig sampler med 40 sekunders minne, långt ifrån jojk och trummor”, som han berättar i programbladet.
En ljuvligt böjlig tonkonst, som följer varje nyans i dialogen. Ena stunden dundrar det och sprakar, för att nästa sekund gå över i ett svagt, porlande flöde. Som små, små rörelser i bakgrunden som elegant förstärker stämningen.
Den omslutande musiken lotsar berättelsen framåt. Genom alla stämningar och känslor finner den sin väg och landar som musik ska göra när den är som bäst. Omärkligt, men samtidigt påtagligt, lyfter den kraften och själva kärnan i historien.
Det är skickligt att i en så pass faktatung berättelse om ett komplicerat och allvarligt ämne få in så mycket humor, kraft och livsglädje. Det blir en konstnärlig helhetsupplevelse av ljud, ljus, rörelse, musik och bild.
Kanske hade några scener hade kunnat strykas, som solsemestern på Gran Canaria och pratet om rapparen Snoop Dog. Men det förtar inte det samlade intrycket.
I ett lagarbete på högsta nivå tecknar alla inblandade tillsammans ett varmt och värdigt porträtt av Lars Norberg och hans arbete. Det blir ett mäktigt allkonstverk som berör alla sinnen.
Så sluts cirkeln, när diplomaten, Udtja-Lasse, pojken från Varjisträsk, till sist återvänder till sin barndoms trakter. Hem till minnena, till stranden vid det stilla vattnet i sjön Udtjajaure.
I februari 2021, några dagar innan han skulle ha fyllt 87 år, avled Lars Norberg. Med i publiken på premiären i Kiruna fanns tre generationer av hans familj.