Det kom ett paket till redaktionen. Och det är ju alltid kul. Jag öppnade det och fann något så ovanligt som en väldigt vackert inslagen skiva.
Min första tanke var: Lägger någon verkligen ned så mycket jobb på skivkonvoluten nu för tiden? Och sedan: Wow.
25-åriga Stockholmskan Anna Hamiltons debutalbum Black keys är snyggt. Fantastiska fotografier, genomtänkt form, små överraskningar. Som det lilla tecknade ögat som kikar fram i springan där skivan sitter fast. Albumfodralet är dessutom gjort av miljövänligt papper baserat på kalciumkarbonat och istället för plast är konvolutet omslaget med papper av vallmofrön (!) som kan planteras istället för kasseras (!!!).
Och det är ju skitbra – att skivan inte lämnar några spår i miljön. Men tyvärr lämnar det inte särskilt mycket spår i mig heller. Visst, den ömsom glada, ömsom vemodiga popen är välproducerad. Det känns proffsigt och de enkla, lugna låtarna, som No ability och Socialize, är riktigt fina. Men de mer glada upptempolåtarna är för mycket nanana, klappklapp. Lite som norska ni vet, så jäkla kempeglatt. Klappklapp. Och dessutom på en något knagglig engelska.
På näst sista sidan i konvolutet finns ett recept på en musselsoppa med vitlöksbröd. Och lite så känns det. Snyggt och småmysigt. Som en söndagsbrunch. I en lagom liten dos.