Lycka är att äga ett par slitna, bruna byxor. Det lärde vi oss av den klassiska tv-serien Pojken med guldbyxorna från 1975 (efter Max Lundgrens roman), om 15-årige Mats som hittar ett par byxor med en vänsterficka ur vilken man kan hala upp ständigt nya tiokronorssedlar.
I takt med att han spenderar pengarna – först på nöjen, sedan på välgörenhet – börjar bankvalv att mystiskt tömmas på pengar.
Jag såg serien under en reprisvända på 80-talet, och i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg så mycket mer än huvudrollsinnehavaren Harald Hamrells 70-talsfrisyr och de där magiska brallorna.
Att ett par gamla byxor skulle kunna producera pengar till glass, godis och leksaker – det var en svindlande tanke som överskuggade allt annat.
Kanske är det också detta som dagens unga kommer att ta med sig från Ella Lemhagens nyfilmatisering. Men nog finns här också mycket annat att förföras av.
Den svenska barnpubliken är inte precis bortskämd med lyxig eskapism, men inom det området briljerar Lemhagen. Det är påkostat, snyggt och ruskigt spännande. Lukas Holgersson är enormt fin som den lite kantstötte Mats, och även om det ystra äventyret står i centrum bjuds det på små glimtar av allvar - föräldrasvek, barnfattigdom, girighetens konsekvenser.
Ella Lemhagen har också slängt in några fina blinkningar till originalet. Harald Hamrell (numera rutinerad regissör, med Beck-filmer och tv-serien "Äkta människor" på meritlistan) skymtar förbi i en polisroll, och Mats gula Sverigetröja verkar glädjande nog ha överlevt fyra decenniers modeväxlingar. Och Lukas Holgerssons hår minst lika minnesvärt som föregångarens.