Skärvor av röster, splittrade harmonier. Basar som sjunker mot djup som bara kan anas. James Blake visar som ingen annan nutida popmusiker att det är i tystnaden mellan tonerna som musiken lever. Här finns rymd som inte är tomrum, en utomsinnlig förhäxande närvaro.
Med några få streck skissas berättelser om skavande oro, och om lindring, som står redo att bli lyssnarens egna. Blake gifter modern konstmusik med underjordens ljud och uttryck på samma självklara sätt Antony Hegarty, men tonen är skitigare och anslaget hårdare.
Det är en briljant debut, och unik. Ingen och ingenting låter som James Blake.