HIP HOP/SOUL
SAKARIAS
"Atlanten"
(Baseline/Warner)
Betyg: 4
Bästa låt: "Bellagio"
Sakarias och lillebrorsan Lorentz hjälpte till att förändra den svenska hiphopscenen med "Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast" 2012. De mutade in sina egna kvadratmil med berättelser om staden, vardagen och känslorna i maggropen och blev språkrör för den längtande klubbkid-generationen. När båda nu har släppt soloskivor är det helt naturligt att de påminner om varandra – och att de jämförs. Lika naturligt som att jämföra två vattendroppar som kommer ur samma brunn.
Är det något Sakarias kan, är det att skapa en stämning, en stämning som är unik (eller ja, Lorentz har samma förmåga). Den är drömsk, filmisk, svävande och insugande som ett slukhål. Det är Sakarias värld, och där är gott att vara. Han plockar fram något som bränner bakom ögonlocken, vardagsbetraktelserna till trots. Det är ett bevis på att det snyggaste inte måste vara det yvigaste – pophistorien visar gång på gång att det som gränsar till det banala kan frambringa de bästa låtarna. Det handlar om vilken plats musiken lyckats ta en till, det vill säga inåt.
Som på en av skivans bästa låtar, "Ett hus av guld", där Sakarias får enstaviga drömmar att kännas som en hel roman, eller titellåten "Atlanten" som låter som det känns när man är kär och "Bellagio" – en ren uppvisning i melodisk suggestivitet.
Möjligtvis ligger det Sakarias i fatet att han har en bror som lyckas skruva åt den där stämningen ytterligare några varv, annars hade han varit envåldshärskare i sin genre.
Sara Haldert/TT
sara.haldert@tt.se
POP
ONE DIRECTION
"Four"
(Sony)
Betyg: 2
Bästa låt: "Change your ticket"
Gubbigt. Det är lite överraskande det första ord som dyker upp i huvudet efter ett par genomlyssningar av det brittisk-irländska popfenomenets fjärde studioalbum. Otidsenligt är det andra. Kvintetten bjuder på låtar som påminner om allt från Mauro Scocco (kan vi prata om det här med att singeln "Steal my girl" låter underligt mycket som "Sarah"?) och Westlife till gammal Willie Nelson. Inget ont om dessa herrar, men man hade ju kunnat förvänta sig något lite fräschare från fem moderna tjugonågontingåringar. Man kan bli vuxen utan att bli gubbe.
"WhenI'msixty-four"-inspirerade "Act my age" och oändligt sega "Fireproof" och "Spaces" är så dammiga att de borde förses med varning för astma-skyltar.
Men okej. "Stockholm syndrome" är småtrevlig 80-talspop och "Change your ticket" är riktigt medryckande. Där har vi höjdpunkterna.
Ed Sheerans bidrag, "18", är ett hyfsat spår som nog egentligen blivit bättre om upphovsmakaren gjort låten själv – eller pitchat den till Taylor Swift. Och detta att de nostalgiskt minns när de var 18 år är lite svårköpt. Det var ju trots allt nästan häromdagen.
Therese Lindström/TT
therese.lindstrom@tt.se
POP
ASHA ALI
"Loud and out of place"
(Hybris)
Betyg: 2
Bästa låt: "Words"
Asha Ali har inte direkt skämt bort oss med ny musik. "Loud and out of place" är hennes första album på fem år och blott det tredje sedan fullängdsdebuten 2006.
Vad har då hänt sedan sist? Jo, Asha Ali har fortsatt att lyfta bort det organiska från sin luftiga pop till förmån för 80-talsdoftande elektroniska ljud. Ganska ofta, framför allt på plattans andra halva, låter det som musik som valts bort från soundtracket till Nicolas Winding Refns "Drive".
Hantverksmässigt, såväl produktionstekniskt som låtskrivarmässigt, är det felfritt vilket i förlängningen också är det som albumet faller på. Det blir för snyggt och opersonligt för att beröra, även om låtar som "Words" och "Storm" är starka och "You run in me" är en skojig "Graceland"-pastisch.
I slutändan sitter man trots allt och önskar att Asha Ali återigen skulle våga skala bort typ allt från sin musik.
Linus Brännström/TT
linus.brannstrom@tt.se (TT)