Det råder inget överskott på humor i svensk skönlitteratur. Därför är det roligt att läsa denna roman med den märkliga titeln. Ett kort stycke in i boken får titeln sin förklaring, att det är barns engelskspråkiga uttal för det svenska ordet ”katten”. Det får bli kattens namn.
Ola Siljelöv står för ett elegant romanbygge som vilar på kattägaren Benktis terapisamtal. Benkti är den tornedalska varianten för Bengt. Det är under dessa samtal som katten får huvudrollen. Katten kan kommunicera med husse, som vittnar mångordigt för terapeuten Torborg om så mycket som händer med katten. Ibland ber hon om en paus för att få hämta andan.
Att han hamnat hos terapeuten beror enligt Benkti på byborna, men han anser att det snarare är byborna som behöver gå i terapi.
”Jag har inga problem, men du skulle behöva ha någon form av väckelsemöte för byborna, liknande det som laestadianismen har”, säger han till terapeuten.
Nu är det väl så att han har vissa problem och det gäller den egensinniga katten som ständigt ställer till det. Han har ett kollegieblock fyllt av händelser under ett år. Katten drabbas av depression, smittas av prästens hankatt och får klamydia, skriker som en riktig marskatt när hormonerna sätter in, följer med husse till jobbet och framträder på ett videomöte, vänder sig till socialförvaltningen och vill ha hemtjänst, med mera.
En dag kommer katten hem med en stor schäfer som hon har i koppel. En nykter alkoholist ser detta omaka koppleri, tror inte sina ögon och beslutar sig för att genast köpa en sexpack folköl.
Ola Siljelöv är språkligt säker i skildringen av livet med en katt och livet i Tornedalen. Det får gärna bli fler romaner när kattens tid är förbi.