Sjaunja är Sveriges största myrområde, bara Ryssland har lika stora. I det flacka landskapet rinner inte vattnet undan och myggen förökar sig snabbt i gölarna. Detta mygghelvete har Linnea Axelsson tillägnat sin nya diktsamling, som hon givit namnet efter det stora naturreservatet, men det blir ingen poetisk klagan över myggen på de 223 sidorna.
Det är ingen traditionell diktsamling, stundtals är texten mera berättande än poetisk. Linnea Axelsson kommer från Porjus, som gränsar till Sjaunja. I inledningen skildrar hon hur naturreservatet förlorat sina människor:
"Jag lyssnar efter tecken / vill lyfta upp landskapet som brev ur vattnet, / skriva vidare där deras tankar tonade ut. / Att rulla med tunga mellan / ett r och ett d kan vara underbart, / skönt för munnen."
Och senare: "De blev tvingade till sjön. / Jag har aldrig slutat flytta. / Rotlös är jag inte, inte hemlös - / jag släpar mina rötter efter mig på marken. / Kanske förmår endast den som inte har / något hem definiera vad ett hem är."
Författaren är i andra stunder mera ordknapp och poesin blir till musik: "Solen ska väcka mig / andetagen / vill lätta i ljus / Vinden ska dra ner bäckenet / linda sin sjal / genom kroppen / Strömma genom / cellerna / skölja av sig träden"
Sedan lite hemmadramatik när en anlagd brasa sprider sig under en fiskeutflykt: "Jag ligger utstjälpt i snön / och känner hjärtat piska och tänker / på elden / hur den måste vara / luftens färg"
Sedan finns där också humor: "Mormor drog ensam upp / fem tjugometers nät ur fjällsjöarna / båtmotorn en Archimedes / Antingen startade den på ett drag / eller på hundra drag"
Linnea Axelsson överraskar med rimmad vers: Det rinner ut, regntunnans kalla vatten, / små bäckar ner i jordens tysta mull; / jag tvättar håret rent i sommarnatten, / ett ögonblick, en doft, för njutnings skull.
Någonstans mitt i diktsamlingen lyfter hon fram diktandets vånda: "Det är så man blir tokig / när man ligger och tänker på allt / som man inte kan skildra"
Trots våndan är det mycket som Linnea Axelsson lyckas skildra. Mygghelvetet blir ibland till skön poesi. Hon är inte alltid så lättillgängligt och därför bör ”Sjaunja” helst inte sträckläsas.