Mångsidig Kerstin Ekman levandegör Ciceros dotter

Vägen var lång från Katrineholm till Rom när Kerstin Ekman på 1940-talet gick latinlinjen i gymnasiet i den sörmländska staden. Den nådde bara fram till antikens stora män, inte till kvinnorna.

Kerstin Ekman har läst om den romerska antikens stora män, men valde Ciceros dotter till huvudperson när hon berättar om hur det var på Ciceros tid.

Kerstin Ekman har läst om den romerska antikens stora män, men valde Ciceros dotter till huvudperson när hon berättar om hur det var på Ciceros tid.

Foto: Bodil Bergqvist

Litteratur2020-05-28 07:16
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Kerstin Ekman

Tullias värld

Albert Bonniers förlag

Vägen blev inte kortare och kvinnorna fler när Ekman började på Uppsala universitet. Där fanns bara ”det manliga historiska malandet om fältslag och kungalängder”.

Kerstin Ekman insåg att om man ska lära sig något om kvinnor som levde under de stora männens tid måste man läsa om de stora männen. Något annat sätt finns inte. Hon valde den store mannen Cicero och hur världen kunde te sig för dottern Tullia. Om och av Cicero finns det så mycket texter bevarade, om dottern nästan inget.

Ekman återger den verklighet som dottern växte upp i och vad som förväntades av henne som vuxen kvinna: ”Hon kom fram med sin lilla klyfta mellan benen. Det var ödet.” Hon lades ner på golvet framför pappa Cicero och Ekman skriver: ”Om hon haft pung och en liten lem hade hon blivit upptagen i faderns armar.”

Det blev som för andra flickor inom det högre ståndet. Hon skulle gifta sig med en utvald man och föda barn. Det gjorde hon också. Först ett dödfött, men nästa grossess slutade lyckligt för barnet. Själv överlevde hon inte. Det var Tullias korta liv, men hon hann också med både att bli änka och frånskild.

Författaren fångades av romarnas skaldekonst redan i gymnasiet, men det hon nu återger i boken var knappast lämpat för översättning och högläsning på 1940-talet. Romarrikets nya skaldegeneration levde det ljuva livet och avslöjade vad som där försiggick, som när Catullus tog hämnd på Lesbia: ”Hon kan hållas med sina kåta gubbar,/minst trehundra, som hon nu famnar/utan kärlek, men ändå får hon deras/ballar att sprängas.”

Catullus frispråkighet får utlopp i ett annat angrepp på figurer i omgivningen: ”Jag ska knulla er i mun och arsle/dig, Aurelius, och din fjolla Furius/ni som inbillar er att jag är okysk/därför att mina dikter är så fräcka.”  kunde det låta under högläsning i Tullias värld.

Kerstin Ekman har inte haft någon lätt uppgift att rekonstruera den unga kvinnans liv. Kvar finns bara pappa Ciceros brev där hon bara omnämns. Men Ekman är en mogen författare och visar här sin mångsidighet. Hon lägger till egna personliga minnen, skapar skönlitterära inslag utifrån de stora männens berättelser och boken fylls av liv. Det blir så annorlunda och så bra.