NY BOK
Sisko Savonlahti
I sommar blir det nog bättre
Översättning: Marjut Hökfelt
Norstedts
Sisko Savonlahti är en 38-årig finsk debutant som inte valt en sådan genväg. Hon skildrar de gråa vardagarna i en 30-årig kvinnas liv under ett år. Det handlar om jakten på ett fast jobb och efter en man sedan hon övergivits av sin pojkvän.
Det låter kanske inte så kul, men Sisko Savonlahti kan berätta och med hennes berättarkonst målar hon de gråa vardagarna och personerna med lysande färg. Det går inte att låta bli att följa denna unga kvinna som befinner sig mellan ungdom och vuxenliv.
Hon får i inledningen en pojkvän och hon är lycklig, men så besöker de Ikea. De passerar barnrum och de tittar på sängar. Han behöver en ny säng och det behöver också hon. Men varför säger han inte att varför köper vi då två?
I stället skriver han upp med den lilla blyertspennan på den lilla lappen var i lagret han ska hämta datorbordet han bestämt sig för. ”Jag gick efter honom och önskade att jag vore någon annanstans. Var det så här det kändes att vara ihop med någon?”
Pojkvännen kommer en annan dag hem till henne sprickfärdig av välbehag sedan han ”rökt på”. Hon tar det som en personlig förolämpning att hennes sällskap inte räcker för att förvrida huvudet på honom. Pojkvännen blir snart en före detta pojkvän och det är han som gör slut. Hon får svårt att komma över det.
I vilsenheten finns förhållandet till föräldrarna som ofta blir lösningen när börsen är tom. Förhållandet med mamman är ibland ansträngt. Det är ju inget ovanligt, eller som vännen Hely sagt en gång: ”Mammor och döttrar kan aldrig vara kompisar med varandra. Om en mamma är vän med sitt barn, vem är då barnets mamma?”
Och så barnlösheten. När hennes mamma var 34 år hade hon redan två barn. ”Jag hade aldrig tänkt att jag som 34-åring skulle ligga ensam på en balkong i Berghäll och betrakta min mage som rörde sig upp och ner.”
Sisko Savonlahti låter berättelsen sluta i en viss optimism efter alla misslyckade dejtingar och resultatlöst jobbsökande. Huvudpersonen går på en gata i Helsingfors, ser människorna och det känns bra. Hon är inte på sin egen balkong. ”Jag funderar på varför jag en gång i tiden intalade mig att det inte finns något i framtiden, eftersom ingen ju kan säga vad som finns där.”
Författaren får gärna bjuda på fortsättningen in i denna kvinnas framtid och mera finska vardagar.