Författaren vill rädda kulturarvet från förfall

Efter det första kapitlet – en undran över vad detta är för bok. En roman, en faktabok eller vad? För säkerhets skull en kontroll hos förlaget som beskriver Gustav Bergströms bok som ”kulturhistoria”. Jomenvisst, han skildrar kulturarvet utifrån sin barndomsby i Norrbotten.
Vilken by det är får vi inte veta men han skildrar namngivna personer i byn, och vi får veta namnet på grannbyarna, som alla finns mellan Luleå och Piteå. Det blir en fin berättelse där han går tillbaka till förfluten tid, hur det en gång var när han växte upp, på 1970- och 1980-tal. Då fanns bondbyar med jord som fortfarande brukades, hagar fyllda med betande kor och skog som hölls efter.
Det blir till en kärlekssaga när han tagit tåget från Stockholm, grunnat över allt det nya i Luleå och blivit sommargäst i föräldragården. Han ser allt som förfallit och ger sig den på att rädda kulturarvet. Det blir att reparera lador som är på väg att rasa ihop, liksom en slåttarstuga och så redskap och traktor som måste repareras.
Runtom finns husen som en gång var fyllda med originella personer, men som han nu bara kan återse på kyrkogården i Norrfjärden. Han vill inte att byns människor ska glömmas bort, inte Stor-Klas och hans vidlyftiga affärer, tant Fia med pälsarna, inte vardagsmänniskorna
som han som barn lärde känna. Grannarna var gamla och de flesta var födda före 1920.
Gustav Bergström är till yrket byggnadsvårdare och ger ingående beskrivningar av hur han tar itu med vården av sin föräldragård. Det är lärorikt för den som själv har en förfallen lada vars grund är på väg att sjuka ner i marken. Vi får också veta hur det går till att sätta in
innanfönstren inför vintern. Här finns minsann inga treglasfönster.
All denna kärleksfulla vårdnad av föräldragården, jordbruket och maskinerna ger intrycket av att den förlorade sonen vill återvända. Ur den villfarelsen tas vi i bokens slut: ”Det vore inte sunt att fastna i längtan efter människor från förr” skriver han och konstaterar att han inte vill försjunka i minnen av en tid som inte längre finns kvar.
Han har också konstaterat att byn växer igen och man inte längre ser den lilla älven som rinner genom byn. Skogen återtar marken som en lömsk förändring och de vackra utblickarna försvinner. Jo, då är ju så, Sverige växer igen mitt bland kalhyggena.
Gustav Bergström ger en annorlunda och lärorik skildring av hur landet förändrats under de senaste 50 åren. Inte bara i en by, också i staden Luleå. Var det verkligen så annorlunda på 1970-talet?