NY BOK
Per Wästberg
Förlupna ord
Wahlström & Widstrand
Men någon riktig talang för att vara elak har inte Wästberg. Han brukar närma sig världen och människorna med andra medel och hans påhopp i den här volymen kan verka lite konstgjorda.
Det stora problemet med den nya boken är dock ett annat: formatet. Styckena är mycket beskurna, närmast i släkt med tänkespråket, aforismen, anekdoten eller notisen. De mycket korta texterna hängs upp på en poäng, en drastisk replik, en deformation eller en vass karaktäristik. På en sekund eller två ska alltså texten skaka liv i folk, teckna en belägenhet eller en komplikation och avsluta en oväntad handling eller ett stympat förlopp. Det är så nära ett självmordsuppdrag man kan komma.
Boken innehåller närmare trehundra sådana stycken, många är bara på någon mening, åtta-tio rader är vanligt, ett fåtal är på mer än en sida. Alla handlar om människor, nästan alltid relationen mellan man och kvinna. Vi träffar på personer från alla delar av samhället, i olika åldrar och avbildade i alla tänkbara och otänkbara situationer i drygt sextiotalet kapitel.
Här finns likväl en kolossal uppfinningsrikedom, tusen olika människor susar förbi, alla med egenartade drag eller komplikationer i livet. En kvinna kräver exempelvis av sin man att han ska "be om ursäkt för något han sagt... i hennes dröm." En karl avverkar kvinnor "som man bytte hästar vid gamla tiders skjutshåll." En gäst "öppnar badrumsskåpen då han är bortbjuden och själ tabletter".
Wästberg har ju alltid varit en sinnlig realist men här är han konsekvent osannfärdig. Han ljuger och överdriver och gör det med stor lust och energi men jag har ändå svårt att skratta med.
Tidigt insåg jag att man bör läsa "Förlupna ord" ungefär som när man tar sig an en diktsamling. Efter några sidor behöver man vila sinnet och stiga ur texterna.
Det finns inte många miljöskildringar, formatet medger knappast det. Någon handlar om en innekrog där konstnärligt verksamma män och kvinnor meddelar hur missförstådda de är, och den lilla rundmålningen är rolig.
"Så snart jag kunde gå började jag trycka ner tangenterna" på en skrivmaskin, meddelar en man i en text. Det kunde syfta på Wästberg själv som ju debuterade i mycket unga år. Annars har jag inte upptäckt några som helst kopplingar mellan personerna i boken och författaren själv.