Torsten Dahllöf/Kiruna kommuns bildarkiv
Samen Lars Petter Niia flyttade som ung till Stockholm och blev civilingenjör vid Kungliga tekniska högskolan. Han blev kvar i huvudstaden men intresset för hembygden kvarstod. Det ledde till en forskning om samebyn Gabna och som nu blivit en bok, efter hans död.
Det känns som en synnerligen angelägen bok. Vi får en inblick i en sameby under 50 händelserika år, när staden Kiruna föddes med gruvverksamheten och det byggdes en järnväg mellan Bottenviken och Atlanten. Mitt i allt detta fanns samebyn som senare fick namnet Gabna och som rycktes med av utvecklingen.
Styrkan är att boken är mångsidig och då handlar det inte om sidantalet. Den berättar om det negativa som utvecklingen innebar för Sapmi och rennäringen, men också att den nya tiden förde med sig det som också underlättade samernas liv. Det senare har kanske inte ägnats samma uppmärksamhet.
Redan inledningsvis berättar han om hur den gruppvisa renskötseln övergick till ett gemensamt arbete för hela byn. Renarna fick också ströva mera fritt och mjölkningen av renarna upphörde. Getter fick stå för mjölken. Tallbarken ersattes av mjöl. Det traditionella transportmedlet ackjan försvann och ersattes av tåg och bil.
När järnvägen byggts blev Rensjöns station avslutningen för renflyttningen från vinterlandet. Där stannade familjerna i två månader, fram till midsommar, sedan tog de tåget med tältkåtorna till Kaisepakte och Stordalen. Därifrån med klövjerenar till sommarboplatserna. När sommaren var slut blev det omvänd färd och med tåg till Rensjön, som nu blev boplats igen för elva kåtalag under ett par månader innan det blev skiljning och flyttning till vinterlanden.
Fasta höst- och vårvisten kom till och det innebar att kvinnorna stannade hemma med barnen under somrarna. Följden blev att renskötseln blev mannens domän. Bosättningen utvecklades också från välutvecklade flyttbara tältkåtor till stationära torvkåtor, som följdes av stugor och hus och som blev en självklarhet också för renskötare.
Järnvägen innebar ett stort ingrepp i rennäringen, även om den också kunde dra fördel av nya transportmöjligheter. Geologen Svenonius värnade om samerna under arbetet med banbygget och ansåg att ”den svagares sak skall behjärtas i ett så gammalt kulturland som Sverige”. Det var ingen politiker som lyssnade på honom, trakten där banan skulle dras fram betraktades bara som ödemark.
Den traditionella flyttvägen över Luossajärvis is användes långt efter att Kiruna stad kommit till.
Samernas flyttvägar måste läggas om och allt fler renar kördes på av tågen. Det kom att dröja innan renägarna fick ersättning för påkörda renar. Samernas krav på stängsel avvisades, men byggdes trots allt kring bangården i Kiruna och mellan Gällivare och Sikträsk. Följden blev att stora områden blev oanvändbara för renskötseln.
Turismen blev också ett problem. Svenska turistföreningen klagade hos länsstyrelsen över att samer ”som pläga hänga vid turiststationen bjudande ut sitt skräp för tredubbla värdet blifva allt tilltagsnare”. Samerna tog illa upp och ansåg att turisterna var ett större hinder och obehag för dem.
Begreppet ras började tränga in bland politikerna i början av 1900-talet. Målsättningen blev att minimera samernas kontakter med civilisationen och som kunde fresta dem att lämna renskötseln och det hette att ”lapp skall vara lapp”.
Lars Petter Niias bok har stora förtjänster. Vi får veta så mycket som vi inte visste och därför borde den vidareutvecklas och bli en lärobok i samernas historia.
Boken är utgiven med stöd från Kulturrådet och Sametinget.