Scen ur den svenska filmen Barnen från Frostmofjället, om sju barn som förlorat sina föräldrar. (Arkivbild)
Ny bok
Sápmi på film och TV
Ragnhild Nilsson, Mats Rhodin och Ulf Mörkenstam (red.)
Förlag: Umeå universitet
Skildringar av samer och samisk kultur i filmer och tv-program sedan början av 1900-talet ägnas en antologi som ges ut av Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Det är 14 författare som dyker ner i ämnet.
En av dem är Victoria Harnesk, samisk artist och bosatt i Porjus. Hon skriver om filmens betydelse för hennes samiska identitet och går från barndomsårens ”Barnen från Frostmofjället”, premiärår 1945, till 2017 års ”Sameblod”.
Hon reagerade som så många andra när minsta systern ramlar ur kälken, men också över mixen av det som tillhör hennes värld som same: ”Någon som jag inte känner har vävt en historia som involverar brottstycken ur min värld. Det känns ovanligt. Ovanligt, och lite bra trots allt. De enda fjällfilmer jag hittills sett är dokumentärer om byggandet av Suorvadammen och dämningarna av Áhkájávrre.”
Som vuxen har Victoria Harnesk förundrats över att ”Barnen från Frostmofjället” stannat kvar i minnet: ”Jag var så liten att jag inte borde funderat på mer än möjligtvis över varför det inte fanns popcorn.”
1988 kommer ”Vägvisaren” upp på svenska biografer. Då är Victoria Harnesk 16 år och hon faller för Mikkel Gaup, samen i huvudrollen: ”En samisk skådespelare från Sápmi. Det är stort och på riktigt. Något vi aldrig tidigare sett. Jag ser äntligen en människa som inte har ansiktsdragen på fel plats, inte fel typ av kropp, fel rörelsemönster och ingen påhittad dialekt.”
Hon beskriver skådespelare som briljerar, en samisk regissör, samisk filmmusik och producerad i Sápmi. ”Vägvisaren’ bryter igenom våra sinnen, sänder vågor genom samiska kroppar. Titta hitåt världen, samiskt kan vara bra. Jättebra!”, skriver hon om filmen som blev en byggsten på hennes livsresa: ”Den stärker tron på att min kultur har en plats, min pappa har en långtradare att transportera renar i – framtiden ser bra ut.”
1930-talets sameliv skildrat i filmen ”Sameblod”. (Arkivbild)
2017 ser Victoria Harnesk ”Sameblod”, i Stockholm, och hon rörs av publikens mottagande av filmen. ”Jag är rädd för att någon ska fälla fel typ av kommentar, något om lappdjävlar. Snälla gör det inte, låt mig få den här stunden. Och inte ett ont ord yppas.” Hon hör i stället kommentarer från publiken om att det här hade de ingen aning om.
Victoria Harnesk avslutar med att hon vill fler filmer om samer, men vill slippa bördan av den historiska ryggsäcken, att det ska handla om nutiden: ”Jag vill ha konst, kärlek och underhållning att se på tv, film, på datorn och i mobilen.”