Nämn White Lies och du kommer ofelbart att få en radda jämförelser uppkörda i ansiktet. Joy Division, Editors, Interpol... Alla förstås sååå mycket bättre än de yngre epigonerna.
White Lies påstår surt att de knappt hört Joy Division, Interpol - och definitivt inte Editors. Däremot har en hel del inspiration till nya plattan Ritual hämtats från ett annat band (med något lägre kreddfaktor). Att avsomnade Tears for Fears - och då särskilt plattan Sowing the seeds från 1989 - influerat bandet hörs inte minst på låtar som Peace & quiet och Come down.
Originalitet är kanske inte White Lies främsta kännetecken. Precis som debutskivan To lose my life är Ritual djupt rotad i 80-talets melankoliska ljudbild. Ändå lyckas bandet lyfta låtarna så att de blir något mer än bara mediokra parafraser på det förgångna. Delvis beror det på sångaren Harry McVeighs röst, delvis på de storslaget känslosamma texterna. Med textrader som "hold tight for heartbreak, buckle up for loneliness" berör White Lies även förhärdade cyniker som sett och hört allt.