Sövande tråkiga låtar av Junip

Världen har väntat på Junip. Väntat och säkert byggt upp förväntningar. Junip har funnits sedan slutet av 90-talet men när sångaren José Gonzales nådde stora soloframgångar fick bandet snällt vänta. Det gick heller inte att låta bli att hoppas på att Gonzales bandkamrater Tobias Winterkorn och Elias Araya skulle förmå den lågmälde sångaren att våga lite mer. Att han skulle ta i en aning och lämna sin rätt så intetsägande stil.
Men ack nej, så blev det inte. José Gonzales och Elias Araya började sin musikaliska bana i ett hardcoreband. Riktningen de tar 2010 är en helt annan. Fields är ett genomarbetat album som musikaliskt håller hög nivå. Det börjar rätt intressant. Första spåret In every direction är en rak rocklåt med bra text. Men sedan händer...ingenting. Över fem minuter långa Rope and summit och Without you är sövande tråkiga.
60-talssoundet med lätt psykedeliska inslag lämnar frågetecken efter sig. Ljudbilden ger, om uttrycket tillåts, ett omodernt intryck och efter flera genomlyssningar finns det ingen låt som riktigt fastnar. Vad som dröjer sig kvar från Fields är i stället små detaljer. Som introt på To the grain och det snyggt repetitiva på Sweet and bitter.