Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb
Gällivares kulturfest pågår i tio dagar. Tio dagar av konst, kultur, samtal och musik. Årets tema är lokalproducerad kultur där Johan Airijoki tillsammans med Malmfältens rockklubb får agera huvudakt under festivalens konsertkväll i Isborgen.
Lokalen är kall, stor och gör det obekvämt uppmärksammat hur många, eller relativt få i det här fallet, som befinner sig där.
De organiserade sittplatserna framför scen är glest fyllda med folk med tjocka jackor som diggar snarare för att hålla värmen än för att de njuter av musiken, förtar en del av den initiala peppen.
Men när den utflyttade Gällivaresonen kommer hem för en kväll skingrar sig barområdet och den sittande publiken för att i stället stå tätt framför scen.
Med fem album i ryggen, varav ett tillsammans med kvällens kompanjoner, är Johan Airijoki kanske en av Sveriges främsta i sin genre.
Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb
I stunder uppslukas jag i Airijokis universum, särskilt under "Bom diggi bom". Tillsammans med den rullande filmen med Gällivare som fond är det närmast hypnotiskt.
Det är innerligt och ballt på samma gång.
Den instrumentala biten i ”Tyst gråt” gör hela publiken stolt över att vara Gällivarebor, eller Malmfältensbördig i mitt fall.
Men de långa instrumentala delarna blir inte alltid till musikens fördel. I vissa låtar blir det på gränsen till rörigt. Och inget av ovanstående superlativ räcker hela vägen till den ultimata upplevelsen av vad det hade kunnat bli.
För inte ens bandets sammanhållning, blues-svänget och den sköra känslan från scen lyckas värma upp ishallen till fullo.
Isborgen hade behövts bytas ut mot en barmiljö.
En krogspelning där lokalen är på gränsen till för liten, för att helt omfamnas av de stora ljudlandskapen som de bjuder på.
Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb
Kommunen är tydlig med att kultur och nöje ska prioriteras och satsningarna haglar.
Allt från dubbelt upp med ungdomsidoler till standup-kvällar och nyårsfester.
De gör det bra. Det är beundransvärt med ord och löften som efterföljs med handling
Men. Kvällens hemvändarfest får mig att undra om Gällivare inte redan har allt de behöver i, och från, orten.
En line up med Hooja, Johan Airijoki och Malmfältens rockklubb trumfar alla b-kändisar på skridskor alla dagar, hela året.
Kulturfestens första lördag och Airijoki och Malmfältens rockklubbs konsert hade kunnat visa på hur lyckat det kan bli när man gräver där man står, men i Gällivares fall behövs det en annan lokal för att hitta guldet.
Hur som får Malmfältens rockklubbs dynamiska kompning till Johan Airijokis säregna artisteri Gällivare att se längre ut. Kanske till och med till den grad att Kiruna får ta över lillebrors-komplexet, i alla fall när det kommer till musiktalang från orten.