Helgen innan löning, Luleå hockey-premiär och jaktsäsong– Inga strålande förutsättningar för en utekväll i Kiruna.
Det är en gles uppslutning i konsertlokalen.
Enligt uppgifter har det varit svårt att få biljetter sålda, att man därför öppnade upp för en yngre publik i ett avspärrat område längst bak. Andra uppgifter menar att det var den stora efterfrågan från unga under 18.
Fröken Snusk har sedan genombrottet för två år sedan hunnit vara med i kontroverser kring köpta strömningar, i perioder varit Sveriges mest spelade artist och turnerat landet runt med rosa balaklava och grova låttexter som kretsar kring sex, sprit och bilkultur.
Under det senaste året har hon även gjort sig till "fröken" med det svenska folket genom sin medverkan vid barnvänliga lägereldar som Melodifestivalen, Allsång på Skansen och Masked Singer.
Varav hon i den sistnämnda visade prov på både musikalisk talang och en sångröst värd namnet.
Tyvärr följde varken eller med till Kiruna.
Playbacken gör det mesta av jobbet när hon inte har mikrofonen vänd mot publiken. Slöa publikknep som bira bärs-ramsan går varm, ett försök till en räddning för en röst som inte bär.
Låtarna känns halvfärdiga innan de går vidare till nästa och Rasmus Gozzis oklara mumlande i mjukiskläder tillför ingenting.
När de sedan ogenerat ber publiken att köra karaoke till "Genom eld och vatten" är det bara ytterligare ett konstigt inslag i ett rörigt och svamligt upplägg.
Jag är helt för att unga ska ta del av kulturen, om inte mer så lika mycket som alla andra. Särskilt den som dagligen strömmar ur högtalarna i deras liv.
Men uppdelningen av konsertlokalen gör det svårt att veta om man befinner sig på spexmomentet på en firmafest, högstadiedisco med maskerad tema eller Fröken Snusk i Kiruna. Oavsett vilket, är det inget av sammanhangen jag vill vara i.
Det är svårt att inte känna lite moralpanik, och man behöver inte vara pryd för att lyssna skeptiskt på texterna när minderåriga trängs bakom axeln.
Särskilt "Gynekologen" och "Strypsex i ditt garage", tillsammans med det tillhörande mellansnacket, gör att den eventuella mystiken kring anonymiteten snarare känns banal och osmaklig.
Kanske behöver det inte vara så himla allvarligt? Kanske är det bara att ta Fröken Snusk för vad det är?
Ansiktet, eller rånarluvan, utåt för en samtidskultur där lättuggad musik som lämnar en unken eftersmak är en framgångsfaktor.
Fast i slutet av spelningen står det klart att det inte handlar om fin- eller fulkultur, epadunkens musikaliska kvalité eller ens låtarnas innehåll. Det är helt enkelt bara dåligt genomfört. När konsertsalen knappt är fylld till hälften, kan inte ens den entusiastiska klicken längst fram kompensera för den pinsamt låga verkshöjden.
Helgen innan löning, Luleå hockey-premiär och jaktsäsong – eller så har bara Kirunaborna högre krav än så här.