Eric Gadds nya skiva utan rätta stinget

Det är fullt förståeligt att Gadd vill återgå till ett både tryggt och vinnande koncept, att han vill glida vidare på sitt redan väl inoljade spår som tidigare resulterat i både Grammisar och listettor. Men något är fel när man är tvungen att ta en paus och brassa på Tvåhundratusen från Gadds svenskspråkiga utflykt Stockholm står kvar men jag ligger från 2008 för att ens orka ta sig igenom det här nya alstret.
Det finns ett par höjdpunkter, som Walking on water och Farewell Michelle.
Men i övrigt finns vare sig klassiker eller hits, det är kaféfunk deluxe som svassar på i sitt eget makliga tempo.
Gadd klarar sig undan bottennotering för att han är kompetent och kan sin genre, vad man än tycker om den.