Timbuktu kom till Luleå med Masska Trio och jazziga versioner av sina låtar. Hiphop-legendaren har vuxit upp konstaterar Magnus Tosser med en suck.
Ja, det är synnerligen speciella tider vi lever i. Snubbarna som var med och förändrade svensk hiphop i slutet av 90-talet kom från Söders gator eller hade vandrat bland Harlems höghus. Coola, orädda och lite farliga.
Nu ser det annorlunda ut. Petter körde två utsålda föreställningar för två veckor sedan och passade på att genomföra vinprovning på Savoy i samband med detta. Den här lördagen är det Timbuktus tur att ställa sig på scenen i stora salen och ställer både flygel och ståbas framför den sittande publiken. Och sedan blir det jazz av alltihop.
Det syns inte några stora byxor i de halvfulla stolsraderna och bara några få kepsar döljer tunnhåriga hiphopheads denna kväll. De som stod och vevade armarna upp och ner för 20 år sedan har blivit vuxna och klätt upp sig i skjorta och finblues. Lämpligt med tanke på att det är trumvispande i stället för feta beats nu.
Jason Diakité har med sig jazzgruppen Masska Trio och soulsångerskan Ester Kirabo (som också gör två egna låtar) och låtlistan är anpassad efter vad som passar bäst i jazzversioner. Därför saknas några givna paradnummer och andra hade varit svåra att känna igenom om inte Timbuktus välkända rader fortfarande levererats.
Ester Kirabo, Timbuktu och Masska Trio imponerade var och en för sig, men deras samarbete imponerar inte på recensenten.
Trots att publiken blivit vuxna – alltså jättevuxna – finns den ungdomliga entusiasmen kvar och det är bra tryck från läktaren. De knappt 300 betalande får höra allt från givna "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" och godingen "Gott folk" i jazztobak-version till grubblande "Malmö" och favoriten "Resten av ditt liv".
Jason Diakité har alltid uppfattats som en solstråle bland hiphoppens mörka skuggor. Han är den där trevliga skåningen som brukade komma upp till Valvträsk och bjuda på kalas. Han är lätt att gilla och det blir inte sämre av att han pratar varmt om Norrbotten och säger att han "kallat Luleå för min hemstad". Men det är svårare att falla för förändringen i musiken, arrangemangen känns lite märkliga och inte alltid lyhörda.
Jason Diakité bjöd på långa och djupa monologer mellan låtarna och är lätt att tycka om. Bland annat berättade han om sin kärlek till Valvträsk och att han sett Luleå som sin hemstad.
Timbuktu hade fortfarande kunnat rappa skiten ur nattklubbarna, Esters sång fuller själv ut stora salen och Masska trios lir hade dragit spontanjubel på vilken sylta som helst. Men var sak har sin plats och tillsammans klickar det inte riktigt. Troligtvis hade det blivit lite bättre med en intimare och tätare spellokal. Den här kostymen blir för stor och därmed motsatsen till tight.
Timbuktu har blivit vuxen och publiken följer med, men hur kul är det?