Volbeat, Danmarks just nu främsta musikexport, toppar även den svenska albumlistan med höstens skiva "Beyond Hell / Above Heaven". I lördags gästades Pontushallen i Luleå av bandets höstturné, en konsert som varit utsåld ända sedan i juli.
En dödskalle pryder skynket som faller ner framför scenen, när de båda tungt dödsrockande förbanden äntligen gjort sitt. En bevingad dödskalle, närmare bestämt, med hår (?!) i Elvis-stil. Här känns det som att man hittat en rätt skaplig logotyp till den blandning av (i huvudsak) melodiös metal och rockabilly som danskarnas sound utgörs av, eller hur? De kryssar mellan genrer, väljer och vrakar bland nyanser och fragment från stilar som kanske inte har så mycket gemensamt. Som om Volbeat skulle ha läst manualen. Som om de ens skulle ha tänkt tanken att skumma igenom den. Pyttsan.
Säga vad man vill om soundet som sådant, men här har man verkligen lyckats håva in hiskeligt många människors tycken. 2010 års radiolyssnarpöbel skulle aldrig hissa ett metalband till toppen av albumlistan. Inte ett rockabillygäng heller, för den delen. Eller Elvis.
I "16 Dollars" från senaste albumet, stammar Michael Poulsen på bokstaven B i sann 50-talsanda varpå han i refrängen snabbt övergår i ett gladpunkigt "woh-oh-oh-oh". Detta Green Day-aktiga ylande skulle de klara sig så mycket bättre utan, och låtar som denna känns trista långt innan de tagit slut. Höjdpunkterna hittas istället i de stunder då Volbeat lever ut drömmen om den råa tyngd som de faktiskt kan skapa med sina svarta instrument om de bara vill.
Michael Poulsens röst är dov och grabbar tag i lyriken ovanifrån, det är onekligen lite Takida-känsla över det hela. Ett intressant röstombyte kommer i mitten av konserten, när LG Petrov från Entombed gästar danskarnas hårdaste stycke "Evelyn".
Metal är enligt mig som bäst när den balanserar mellan musikalisk tyngd och desperation. Riktigt så djupt når Volbeat aldrig, men förvånansvärt nog så nosar man på de begreppen mer än en gång. Flera gånger, faktiskt. Gillar’t.
Den visuella biten av Volbeats framträdande får ett stort plus. Man har lagt ner galet mycket tid och pengar på ljus och rök, och det lyser upp de stiliga danskarnas show på ett alldeles utmärkt vis. Då och då blir det kanske lite väl vräkigt, men för det mesta håller sig ljuset på en lagom nivå. Ett rutnät av svepande scenljus hänger framför bandets tecknade backdrop, och ramas i sin tur in av ytterligare ett gäng strålkastare och stroboskop. Man har utrustning som skulle kunna ge vilken headbanger som helst en släng av epilepsi, men så våldsamt blir det turligt nog aldrig.
Efter inte mindre än sju extranummer, varav ett innefattar tio muntra fans’ närvaro på scen, lämnar Volbeat platsen till ett mäktigt outro i Terminator-stil.
När jag själv lämnar Pontushallen och spatserar ut i vintern, klottrar jag ner en liten sammanfattning som nu får avsluta min recension: Volbeat överraskar, men satsar för hårt på kompromisser. Bra metal rymmer inte allt.