NY BOK
Marie Lundström
Sanningens kalas
Wahlström & Widstrand
Det medelålders berättarjaget sitter fast i sina dåliga samveten i form av en relation med en person som inte är ledig, och en eftersatt trädgård. Trädgården är projektionsduken för att inte ta sig för, ryta ifrån, städa upp och välja.
Man kan inte säga att det blommar så mycket annat än sorgetörnen i den trädgården. Berättarjaget vill ha sin mors råd i livsvalen, men mamman överlåter åt dottern att själv lösa sina problem. Inte förrän mamman på grund av sjukdom är inlagd på sjukhus och inte kan vara undvikande, får berättarjaget tillfälle att lägga fram sin sak.
Berättarstrukturen är associativ, mellan ämnen och tidsperioder, och först fann jag det frustrerande att inte få en påbörjad berättartråd avslutad. Inte förrän jag läst hela boken framträdde mönstret för mig.
Romanen handlar inte om att visa på något unikt för alla, utan för något unikt för just denna individ. Det är hennes kris, och även om andra upplevt något liknande, så är det första gången för henne. Det vi får följa genom det nära jag-perspektivet är de vindlande tankegångar, orsakade av kris, som ger en bild av både berättarjaget och relationen till mamman.
Relationen till mannen verkar vara ett sekundärt problem, även om det är det jaget vill ha råd om. I grunden handlar det om mor och dotter-relationen. Den undvikande strategin modern har inför dotterns sökande efter stöd har sin parallell i hur berättarjaget själv undviker sina problem.
När så mamman ligger där i sjuksängen, utan att kunna svara, så konfronteras dottern med sig själv, först som sist, i sin monolog med både egna frågor och svar.
Psykologiskt så håller därför skildringen mycket väl. Lundström drar sig inte för att vara fjantig, melodramatisk, tragisk och ironisk, för att gestalta huvudpersonen. Många komiska inslag finns också. Jag finner det modigt av Marie Lundström att medvetet använda så många olika stilar. De litterära metaforerna passar dock ofta inte in, eller är onödiga. Att jaget blir som en ”stum vinterfjärd”, känns som en pålagring från författarens stilistik, inte från kärnan av gestaltningen av berättarjaget.
Som ofta när självbiografiskt material anas i botten, så känns vissa delar mer autentiska än andra. Ungdomsskildringen, till exempel, där berättarjaget smiter hemifrån och lever sitt eget liv, bär det självbiografiska signumet.