NY BOK
Vigdis Hjorth
Om bara
Natur & Kultur
Översättning av Jens Hjälte
Läsandet blir som att färdas med ett tåg genom den mörka natten. Jag vet inte vart resan bär. Var den slutar. Vilket är fördelen med att läsa baksidestexter först efter att ha läst klart boken.
Hjorth utforskar hur ett trassligt halvt-om-halvt-förhållande kan bli så livsavgörande viktigt. Vad är det med människor? Varför nöjer sig Ida inte med det hon har? Hon har ju maken och genom att vara både fru och mamma har hon fått en viktig koppling till jorden. Till verkligheten. En koppling hon saknade tidigare.
Men Ida har inte den andre. Honom har hon ännu bara nosat på. Hon är en åtråvärd kvinna och många vill ha henne. Men hon åtrår bara en – honom. Den smärta längtan ger omvandlas till energi. Ida köper ett hus och flyttar. Hur kan hon göra så mot sin make och barnen de har tillsammans? Mot sina nära. Ändå görs det, hela tiden. Folk gör så. För att de måste.
Omvärlden får nästan ingen plats i hennes liv. Visst, någonstans i periferin pågår sonens ishockeymatcher och visst behöver dotterns religionsbetyg läsas upp, men Ida är upptagen med annat. Hon har bara en enda fråga i sitt huvud: Blir det vi? Allt annat är underordnat.
Den ofullbordade kärleken bjuder på mörker, lerig mark, svart tunnel, sorg, längtan. Det blir påfallande ljust när hon kommer ut ur tunneln.
Kärlek – detta svåra, detta oundgängliga. Den vi alla måste genomleva. Åtminstone en gång i livet. Kärleken som är möjlig bara där finns en pytteliten yta med naken hud som behöver skydd. Hopp om att jag inte är utbytbar, tron på att min hud under hans händer inte kan jämföras med någon annans.
Och sedan, efter att de fått varandra, blir det lika förskräckligt som underbart. ”…de dricker varandra fula, dricker varandra feta och rynkiga, driver varandra fattiga, slår varandra blodiga, ger varandra skrämmande ärr, framkallar varandras förfall.”
Boken berör mig och den är stundtals plågsam att läsa, men jag kan inte låta bli att läsa varje ord.
Vigdis Hjorth skriver poetiskt, skört, vackert och begripligt. Andlöst flödar det ur henne och hon känns autentisk, sann. Hon berättar om hur det är längst inne i henne. Vigdis Hjorth skriver om den naknaste av kärlekar. De är förlorade i varandra. Jag, som inte läst baksidestexten, undrar: Hur ska det gå för dem?
Vigdis Hjorth har tilldelats flera priser i Norge, bland andra Cappelenpriset, Aschehougpriset och Bokhandlarpriset.